Att börja dagen med en promenad har blivit en god vana, ett måste. 45 minuter minst. Det förespråkar de italienska läkarna. Men jag behöver inte deras hälsoråd för att promenera för det är ju både skönt och ett fantastiskt sätt att ladda batterierna inför dagens ”utmaningar”.
Utanför vår trädgård har kommunen lagt ett motionsspår i röd, mjuk asfalt som är bekväm att gå och springa på, eller cykla. Färgen lyser kraftfullt mot det gröna gräset så man kan inte gå vilse. Dessutom är spåret rakt, utan kurvor och utan backar. Kanske lite väl bekvämt.
När jag går min dagliga promenad brukar jag iakttaga omgivningen med ” typiska svenska” ögon och upptäcker då ofta egenheter som jag ironiskt kommenterar för mig själv som ”typiskt italienskt”. Här är några exempel som jag gärna delar med mig av:
Vi har en slags källsortering i vår kommun. Varje förmiddag hämtar en sopbil vad vi lagt i våra olikfärgade plasthinkar som sedan placerats utanför gårdsstaketet, bekvämt tillgängligt för renhållningsarbetarna. Varje dag har sitt soputbud. På lördagarna är det plast som hämtas vilket innebär att under fredagskvällarna och tidigt på lördagsförmiddagarna placeras plast i stora plastpåsar utmed gatan.
Träd, buskar och staket blir då dekorerade med dessa plastpåsar i olika storlekar och där hänger de för att inte alla frigående hundar och kattor ska kunna festa runt med innehållet, som kan vara av varierande art, vilket ibland händer. Promenaderna på lördagsmornarna erbjuder alltså även denna surrealistiska syn i området.
Det finns fortfarande fårfarmare i området som då och då släpper sina får fria på och utmed motionsspåret. Ofta får man hålla ögonen mer på marken än i ögonhöjd p g a fårbajs på spåret. Det finns ironiskt nog en lag som säger att hundägarna måste plocka upp bajset efter sina älsklingar ( vilket ibland sker) men den säger tydligen inget om fårbajs. Men trots detta är fåren en trivsam syn utmed spåret. Med lite fotarbete undviker man det värsta.
Höjer man dock blicken kan man njuta av det gamla slottstornet i kommunens centrum och under kvällstid är tornet vackert upplyst. En närvarande medeltid finns i varje italiensk stad eller by trots moderniseringar och nya tider.
Utmed spåret finns några få korsande vägar för att bilar ska kunna passera till de närliggande villorna på andra sidan av spåret. Där har man reglerat cykelåkning i spåret med skyltar som visar att cykling är tillåten fram till den korsande vägen medan det är förbjudet att cykla över vägen. Sedan är det fritt fram att cykla på andra sidan vägen igen. Men är inte vägar till för att cykla på? Förresten, vem bryr sig om skyltarna? Inte cyklisterna iallafall.
Är man inte nöjd med att bara promenera eller springa så har kommunen nyligen satt upp en stor klätterställning för spänstiga motionärer men hittills har jag inte sett någon använda den. Personligen tycker jag nog att den är alltför stor för att användas av barn och för avancerad för vanliga motionärer. Vi är ju inte några atleter precis. Men visst, tanken är god.
Vid sidan om spåret finns ett antal olivträd som ingen vet vem de tillhör men alla är nöjda med att tro att de tillhör kommunen. Om det är kommunens träd anser man sig ha rätt till dem så i november varje år ser man plötsligt folk komma dragandes med stegar och nät för att plocka oliverna. På kort tid har man länsat träden och allt återgår till det normala, d v s olivträd utan oliver. Hade inte folk plockat oliverna hade de blivit fågelföda.
Utmed motionsspåret sitter en skylt som talar om för bilisterna att de ska respektera cyklisterna och hålla ordentligt avstånd. Men borde inte skylten stå utmed vägen, där bilarna kör, istället för på motionsspåret där cyklisterna cyklar och biltrafik är förbjuden? Eller det kanske är en fingervisning till cyklisterna att hålla sig långt borta från bilarna på den trafikerade vägen. Alltså omvänt budskap.
Parallellt med motionsspåret, på ca 5 m avstånd, löper en trafikerad bilväg där tillåten hastighet är 50 km. Här har kommunen satt upp två hastighetskameror med 500 m mellanrum. 100 meter före de starkt orangefärgade automaterna varnar en skylt för automatisk hastighetskontroll. Vägen är nämligen både rak och bred vilket inbjuder till att trycka lite extra på gasen.
Vad händer? 50-25 m före automaten kan man se den ena bilen efter den andra göra tvära inbromsningar för att sedan passera automaten i ynka 30-40 km. Goda ögontjänare! Några visar även deras antipati till kamerorna genom att öka avståndet till dem genom att styra över i mötande körfält. Väl förbi kontrollen sätter de gasen i botten igen fram till nästa kontroll, snabb inbromsning och luskörning förbi det “eldsfärgade monstret” för att sedan sätta full fart igen. Det ska tilläggas att en trafikant som respekterar hastighetsbegränsningarna är en nagel i ögat för de andra.
Italienarna älskar barer och därför finns det barer i nästan varje kvarter. Här serveras kaffe, te, smörgåsar och bullar, vin och likörer, godis, lotterilotter och en del annat i en salig blandning.
Espresso är ett måste och det kan bli många koppar under en dag för en italienare. Kaffet är mycket koncentrerat och serveras i små kaffekoppar, knappt halvfulla. Det är så lite att man inte hinner sitta ner för att dricka ur innan det är slut. Därför står alla vid bardisken medan de sveper sin espresso. Beställer man en capuccino tror man att man får mer kaffe men det är fel. Det är en vanlig espresso med vispad mjölk, men ack så god.
Vårt motionsspår passerar förbi en sådan bar och när man motionerar gör man ju av med ett antal dyrbara kalorier. För att inte förlora alltför många av dessa värdefulla kalorier slinker man därför gärna in i baren för att svepa en espresso eller capuccino och varför inte även en liten brioche ( en bulle). Fem minuter senare är man laddad igen för det röda motionsspåret och nu har man fått ny inspiration till att motionera.
Jag ler gärna åt dessa italienska företeelser men inser ganska snart att många av dem har slagit rot även i mitt svenska sinne. 35 år i detta land har satt sina spår och jag har tagit till mig mycket av det italienska livsmönstret.
Och visst, en capuccino och en brioche sitter fint närhelst det finns tillfälle.
