Roland Ekström

En inspirerande fundering under mellandagarna då det inte finns så mycket annat att göra än att filosofera.

Vem har inte hört talas om att en del konstnärer slösar bort en massa tid av sin dag på sofflocket, i sängen, i fåtöljen, i hängmattan eller kanske t o m på en pubstol, med en kall öl i handen. ”Avsaknad av inspiration” försvarar man sig då.

Andra konstnärer anser istället att de inte måste invänta inspirationen, utan istället förekomma densamma. De tycker det är mer en fråga om transpiration ( att svettas) än inspiration. Måla, måla, måla! Till slut kanske det blir resultat. Men tyvärr, utan inspiration blir det sällan bra resultat.

Jag har en ateljé i FIANO Romano och en vid sjön Turano och båda ligger i våningarna under själva boendet. Det betyder att jag inte har långt till ”arbetet” vilket underlättar den slöa personligheten i mig. Jag kan dra ut på vilotiden i hemmets lugna vrå och snabbt besluta om jag ska söka mig in i skapandets värld, våningen under, eller kanske i stället läsa en bra bok, ta en espresso eller varför inte en behaglig siesta.

Men när inspirationen väl sätter till så är det ett omedelbart ögonblick av superenergi som måste fångas i stunden. Den kan försvinna lika snabbt som den dök upp. Därför gäller det att snabbt fördjupa ögonblicket. Försöka skaffa sig en konkret bild av detta ”hjärnspöke” som dykt upp från ingenstans och nu fladdrar omkring bland de slappa hjärncellerna som ett höstlöv i en stormvind.
Det betyder att nu är lugnet slut. Jämfört med livet på sofflocket ( sängen, fåtöljen, hängmattan eller pubstolen) så har ett ögonblick av stark emotion inträtt i konstnärens varande. Så starkt att han kan tappa fattningen helt och hållet. Det har ju historierna med storheter som Munk, Van Gogh, Ernst Josephson mfl. visat.
För att inte gå samma öde tillmötes gäller det att hålla huvudet kallt för nu ska dessa fladdrande bilder, ordfragment, vilda idéer förflyttas från hjärnan till fingertopparna och förverkligas på en vit, helt död duk eller ett knallvitt, tomt papper eller en ointressant datorskärm.
Visst kan man tycka att det var extremt behagligt på sofflocket iallafall. Inga problem, inga störningar, annat än bitska kommentarer från omgivningen: ” så där får du ingenting gjort”.

Och med tanke på den press konstnären nu måste utstå när inspirationen har slagit sina klor i honom/henne, så stiger nog ”sofflocket” i värde. Främst med tanke på nerver och förnuft.
Där inspirationen rinner till rinner lugnet ut. Plötsligt har man eld i häcken som pushar en att ta ställning till många problem: komposition – olika geometriska former, välja – bestämma sig. Sen teknik – olja, akryl, akvarell, tusch, eller allt i ett. Storlek – typ av duk, om det ska vara duk. Kanske en plywoodskiva eller papper eller, eller…tänk vad många ELLER det finns egentligen. Det sägs att hjärnan, i bästa fall VI, tänker ca 60.000 tankar om dagen. Hälften vore nog. Och det verkar finnas lika många ELLER dagligen.

För att inte tala om skrivandet. Där blommar det upp en jättefin, finurlig mening, tanke, idé… som strax efter ställs inför en nitisk domare, som tar sitt kall på blodigaste allvar, och slänger in ett antal kritiska synpunkter: “uruselt, intetsägande, fantasilöst”. Där gick den ursprungliga idén upp i rök. Nytt försök men med samma resultat: ”skräp, oförklarligt, amatörmässigt!”
Det är tydligen ett klart faktum att vi alla är tvåfaldiga: En pigg, alert, inspirerad typ som vill sig väl och en elak, negativ och destruktiv typ som obarnhärtigt tar ner sig på jorden igen. Den negativa typen, burdus och elak, tar lätt över utan att möta större motstånd. Tänk er då att få ihop 60-70 textsidor eller mer med en sådan medfödd, olycksalig kompanjon.

Inte bara detta. Sen ska en annan typ säga sitt: vännen, den äkta hälften, släktingen. Visst, man ska uppskatta andras synpunkter men varför måste det alltid vara på bekostnad av ens egna?
Allt var ju så bra innan det blev en ”offentlig handling”. Plötsligt är det allmänt gods. Det såg ju så fint ut, inbäddat där inne, bland sömniga hjärnceller. Nu känner man inte igen sin egen produkt längre.
” Du skulle ha valt en annan färgskala, trist, ögonen ser inte kloka ut, vad menar du med den meningen, helt oförståeligt, vilka konstiga namn på figurerna”…

Nej, sofflocket ( sängen, fåtöljen, hängmattan eller pubstolen) har nog iallafall en viktig roll i en artists liv och ska inte undervärderas. Den håller hen lugn, avslappnad och konfliktlös och där kan kommande våg av inspiration inväntas i neutralt position i horisontellt läge.