Nu har vi gjort det till en vana, Giuliana och jag, att dedikera årets första dag åt kulturen och denna gång valde vi att besöka Rom.
Den eviga staden, så stolt över sin antika skönhet, visade upp sitt vackraste ansikte för att välkomna det nya året tillsammans med sina invånare och besökare från när och fjärran. En armé av människor i gula västar fanns till hands för att informera, guida och hjälpa, i skarp kontrast till utkommenderade militärer med vapen i händerna.
Vårt mål denna dag var Monet utställningen på Vittoriano Museum.
Men först åt vi en lätt lunch hemma medan nyårskonserten i tv, denna gång från Venedig, smekte våra sinnen och fyllde atmosfären med musikens förtrollande klanger. Passande för matsmältningen och en bra, kulturell start på dagen, tyckte vi.
Bilresan in till centrum tog bara 35 minuter vilket bådade gott. ”Kanske vi får Rom för oss själva” skämtade vi naivt.
Men som det sedan visade sig var det många som hade valt Rom som mål denna nyårsdag. Enligt officiella uppgifter har det varit rekord av bokade hotellrum, B & B och uthyrda rum under denna period. Italien och Rom är populärare än någonsin.
Himlen var grå medan det bjöds på små, ointressanta skurar och temperaturen var i mildaste laget för att vara 1 januari.
Vi parkerade utmed floden Tevere och promenerade i lugn takt på juldekorerade gator. Den lugna takten berodde på att gator och torg hade växt samman med mängder av inspirerade människor som var där för att uppleva stadens själ inpå djupet. Trots det stora människoflödet rådde det ett sagolikt lugn över helheten. Några få bilar trasslade sig in i den sagolika atmosfären men det verkade inte störa någon.
Vi anlände till Vittoriano museum 30 minuter innan de öppnade och kön var redan lång. Min första reaktion var en lätt frustration men mycket snart växte en glädjens tanke fram. Antal besökare till museer och kulturella program har ökat stort i Italien under det senaste året vilket är ett civilisationens sundhetstecken. Min första, negativa reaktion byttes snabbt ut mot positivitet och glädjen att befinna mig där bland likasinnade, från hela världen. Ännu ett exempel på hur jag enkelt och lätt kunde påverka mina känslor genom att helt enkelt ändra synpunkt. Snart upptäckte vi att mannen med sina två barn strax bakom oss kom från Australien medan paret bakom dem var från Padova. Vi började prata, stämningen lättade och alla tog den förväntansfulla stunden i kön med växande tålamod.
Utställningen av naturmåleriets store mästare var mycket givande även om vi var många som trängdes om utrymmet framför konstverken, som i sig krävde avstånd för att helt fullt komma till sin rätt. Å andra sidan smälte kropparna samman med målningarna på ett surrealistiskt sätt, för Monet målade sällan människor.
När vi lämnade Vittoriano hade kön av nyfikna kulturbesökare växt ytterligare med 100 meter.
Under promenaden tillbaka, när vi passerade fredsmonumentet Ara Pacis, hörde vi plötsligt musikaliska rytmer någonstans framför oss. Snart upptäckte vi en musikkår med unga musiker på marsch. Där kom en till, och ännu en, med ett logiskt avstånd mellan dem. Allra sist marscherade två stora grupper från Kalifornien. Intressant att lyssna till bandens kulturella olikheter: de strikta, italienska ”militärmusicerande” mot de ” bluesinspirerade”amerikanarna. Luften svängde under deras marscherande fötter.
Kvällen avslutades i hemmets lugna vrå med en god middag för att sedan avnjuta den fenomenale italienske dansaren Roberto Bolle på Rai Uno Tv. Nyårsdagen kunde inte sluta bättre.
God fortsättning!
