Roland Ekström

Dessa känslor fyller mig inför varje ögonblick jag upplever sjön Turano. Det är då inte bara ögonen som insuper intryck av det oändligt vackra, utan också själens aktiva del i upplevelsen, så till den grad att jag blir ett med objektet.

– de mjuka formerna runt sjön, som inbjuder vattnets smekningar mot dess mjuka klippor, vilka söker sig sakta ned i sjöns djup;
– de täta skogarna som växer frodiga fram till de naturliga avsatserna, vilka skapar en avsiktlig skiljelinje mellan skog och vatten;
– de höga bergstopparna runt sjön, uttryckande en värdighet som inte tillhör andra världar, förser vattenytan med naturens osignerade motiv, målat av himlavalvets penslar.

Till detta berikar de antika byarna Castel di Tora, Colle di Tora och Ascrea utsmyckningen runt sjön, vilket ger känslan av fullvärdiga, levande julkrubbor, i symbios med vattnets realistiska spegelbilder, för att  ge dess yta ytterligare fägring.

Men sanningen är den att Turanosjön är en artificiell sjö vilken har uppstått genom beslutsamma ingrepp av människohänder. Historien vandrar sig århundraden tillbaka och berättar om översvämningar, sumpmarker, malariamygg och därmed svåra sjukdomar, när floden Turano blev övermättad på vatten och fyllde bebodda marker ända ner till staden Rieti och den heliga dalen. Folk led och därför behövde människor gripa in och hjälpa naturen med lösningar, vilka harmoniserade med mänsklig tillvaro.

Vista da Ascrea, lago del Turano – View from Ascrea, the Turano lake.

Denna plan var klar redan 1916 men det skulle dröja till -30 talet innan arbetet kom igång. Då hade Mussolinis arkitekter och ingenjörer dammat av det ofullständiga projektet, som nu också fått en stor, ekonomisk betydelse i annalkande krigstider. Man beslutade därför att bygga en 75 m hög och 256 m lång damm med syfte att kontrollera vattenflödet och, på köpet, förse stålindustrin i Terni med energi.
Samma lösning valdes för Lago del Salto, 89 m djup, en tvillingsjö parallellt med Turano, på andra sidan berget Navegna. Samtidigt byggdes en 9 km lång tunnel under berget, vilken än idag förbinder de två sjöarnas vatten med varandra.
De två stora dammbyggena var omänskliga arbetsuppgifter på den tiden och flera arbetare fick sätta livet till. Detta berättar historiska minnesmonument, uppsatta vid de båda dammarna, för att hedra de omkomna, oskyddade  arbetarna.

 

De djupa sjöarna var bebodda dalar innan dammarna byggdes. Där levde fattiga bönder i sekler med sina jordbruk och enstaka djur. I Saltodalen fanns ett nunnekloster från 1200 talet som skoningslöst dränktes under vattenmassorna. Franceskanernunnorna fick flytta upp på högre höjder för att där bygga ett nytt kloster. Jag har besökt deras museum och sett foton av hur de sista nunnorna lämnade sitt älskade kloster, under de sista stunderna innan vattnet skulle omfamna de antika klostermurarna, genom att stiga i roddbåtarna från taket av klostret, vilka sedan förde dem till fast mark. Under flera år reste sig klosterkyrkans klocktorn, som ett protesterande vittnesbörd, stolt över vattenytan.
På Turanos botten lämnades bondgårdarna åt sitt öde och idag är det ett minne blott, där forellen finner ro.

Dåtidens myndigheter fick utstå människors ilska över projektet, men med åren tystnade kritiken och till slut övertygade sjön till fred i upprörda sinnen, med sin majestätiska närvaro.

I dag huserar där en tillvaro som förvandlar ålderdom till livskraft, begreppet tid blir till matematiska formler och glädjen att finnas till är och förblir en verklighet.
Detta är Turano, detta är ett paradis på jorden!

andra artiklar, klicka här