Jag läste nyligen en debattartikel i en svensk tidning att vi svenskar är “socialt inkompetenta”. En enkel men konkret provokation. Detta gav mig inspiration till denna artikel vilken på inget sätt har till syfte att vara provocerande.
Med tanke på egna erfarenheter under mina år i Italien, tycker jag det är intressant att begrunda olikheter mellan svenska och italienska karaktärer. Många rynkar nog redan nu på näsan åt generaliseringar, men utan denna förenkling skulle det inte gå att skriva en, förhoppningsvis, underhållande artikel på endast 600 ord. Det är alltså inte frågan om en högtravande ambition att göra psykologiska utvärderingar. Tvärtom. Det handlar bara om en personlig synpunkt.
Det slog mig tidigt att italienarna är oerhört intresserade av sina medmänniskor. Det inleds med en distinkt ögonkontakt och de viker sällan undan blicken. De studerar verkligen dem de möter, vill omedelbart, med deras blickar, få svar på alla deras frågor om den person de har framför sig. Det har lurat mig ibland att t o m tro att det faktiskt är en bekant jag möter. Det tog ett tag innan jag lärde mig acceptera detta ”intrång på mina privata domäner”. Här brukar de förklara en sådan reaktion som ett typiskt karaktärsdrag: ” timidezza svedese”, svensk blyghet.
Svenskar däremot viker undan blicken när de möts och rädslan för att inleda ett samtal är dominerande. Vad ska de prata om? De känner ju inte varandra.
En italienare hälsar oftast vid ett möte under promenaden eller när han kliver in på en bar, i en affär etc.
En svensk visar inget intresse för personer de möter på promenaden, på baren eller i affären, utan intresset är koncentrerat på vad han är där för göra.
Italienarna tilltalar alla med NI innan de verkligen känner varandra. Men när de har blivit vänner ska det pussas både när de möts och skiljs åt. Det vanligaste är en lätt “cheek to cheek” på var kind men ibland, som t ex i vissa delar av norra Italien, ska det vara tre pussar. Snabbt och vänskapligt.
Svensken hälsar med en nickning, ett hej och/eller en meningslös handviftning.
Italienarna älskar att högröstat prata om allting och involverar gärna omgivningen. Det finns nämligen ingenting som inte är värt att tala om. Och ska samtalet bli riktigt intressant och långlivat bör åsikterna om ämnet gå isär, annars blir det ingen diskussion, med risk att samtalet dör ut, vilket absolut inte får hända.
Svenskarna är mindre talföra och talar med lågmälda röster, rädda för att störa omgivningen.
Tre diskuterande italienare motsvarar tio, lagom påverkade svenskar, vad gäller röstvolym.
I Italien är man sällan eller aldrig fysiskt ensam. Det finns gott om folk överallt, tätt, tätt inpå en. På tåget, bussen, stranden, baren, pizzerian, vägen. Överallt.
De stora fria ytorna, ödsligheten, avsaknaden av trängsel i Sverige kan i sin tur upplevas skrämmande och olustig för italienarna.
Att få vara för sig själv är oerhört viktigt för oss nordbor. För en italienare framstår det som egendomligt. Personligen föredrar han sällskap och får han välja mellan att resa i en tom tågvagn eller en halvfull väljer han den senare, till glädje för de som redan sitter där. Och mycket snart har en vänskaplig kontakt skapats.
Det italienska landskapet är ett kulturlandskap och har brukats av och anpassats till människan. Hela Italien, även som landskap, är en kulturprodukt, ett samlat resultat av en tretusenårig civilisation.
De väldiga ödsliga svenska skogarna, myrarna eller kusterna, obebodda, aldrig uppodlade, är okända fenomen i Italien.
Svenskar utgår ifrån att människor och företeelser är vad det synes vara. Italienare å sin sida, tar sällan någonting för givet och är lyhörda för nyanser och dolda budskap.
Det skadar nog inte om vi svenskar lär oss de hundratals nyanser som ryms mellan vitt och svart. Där svensken ser hinder, ser italienaren ofta möjligheter.
