Att välja en kyrkogård som ett utflyktsmål kanske verkar lite underligt, rentav drastiskt, med tanke på allt som Italien för övrigt har att erbjuda, men om det är frågan om en ca 2.500 år gammal etruskisk begravningsplats, kanske valet blir mer lättförståeligt.
Att platsen dessutom har utsetts av Unesco som ett av mänsklighetens världsarv ger det besöket en annan dimension. Tillhör det vårt världsarv bör vi naturligtvis vara speciellt intresserade.
Sagt och gjort. Giuliana och jag bestämde oss för ett besök i början av januari i år. Bilen tog oss först från hemmet i Fiano Romano till Anguillara Sabazia, vid sjön Braciano, där vi tog en paus och fick avnjuta varsin cappuccino med brioche av världsklass, i en mycket sympatisk bar nära sjöstranden. Samtidigt med oss anlände en liten grupp motorcyklister som även de var kaffesugna. Strax efter att de skinnklädda cyklisterna gjort entré, och innan de hann beställa, kom en kvinnlig parkeringsvakt in och tipsade dem om att deras cyklar stod på förbjudet område. De fick alltså chans att flytta dem och slapp därmed böter som annars skulle gjort kaffestunden riktigt dyrbar. Heder åt den uniformerade vakten med hjärtat på rätt plats.
Vi passade också på att göra en njutbar promenad på stranden och ett kort besök på piren för att kolla in en annorlunda julkrubba, som vi plötsligt råkat upptäcka. Kul kombination, en julkrubba på en pir.
Med den goda kaffesmaken fortfarande närvarande i våra munnar, satte vi oss på nytt i bilen för fortsatt färd i riktning mot Tirrenska havet och etruskernas gravplatser.
Vi var på väg till Cerveteri, 38.000 invånare, en stad med etrustiskt-romerskt ursprung från IX f Kr, för att besöka ”Necropoli della Banditaccia”, som begravningsplatsen heter. Den finner man i utkanten av staden, 43 km nordväst om Rom, inte långt från Medelhavets vackra stränder.
Solen lyste vackert på en klar himmel men luften var vinterliknande frisk, vilket gjorde att solens strålar fick kämpa tappert mot svala atlantenvindar. Men trots allt var det en behaglig temperatur för ändamålet.
Efter ett kort besök i stadens intressanta centrum, med stadsmur och grönska i god kombination, och med ett historiskt museum som vi tyvärr inte hann besöka, följde vi vägbeskrivningen ytterligare någon kilometer, i riktning mot begravningsplatsen. Det var lätt att hitta.Vi hamnade mycket snart på en väl tilltagen parkeringsplats, och vid den tiden på året fanns det ingen konkurrens om platserna.
Det erbjöds ett lika stort utrymme för bilar och bussar nära entrén till området, men vi valde att promenera för att se de mindre gravarna utanför inhängningarna. Det gav oss ett första intryck av vad vi hade att vänta oss. En liten försmak.
Den stora begravningsplatsen är inhängnad och man betalar en inträdesavgift för att komma in. Till det får man en karta och en adapter som man kopplar på vid de viktigaste gravkamrarna. Då tänds en belysning i kammaren och en berättarröst inifrån gravens djup delger dess intressanta historia.
Denna samling av gravar representerar en av de viktigaste etruskiska begravningsplatserna i Italien, både vad gäller gravarnas storlekar och utföranden. Den äldsta graven härstammar från IX-VIII seklet f Kr.
Vill man se mer av de skatter man funnit vid utgrävningarna ska man besöka det nationella, etruskiska museet Villa Giulia i Rom. Där finner man bl.a den berömda Sarcofago degli Sposi, det äkta parets grav.
Hela området består utav uthuggna sandstensgrottor och uppbyggda stenbyggnader i varierande storlekar, beroende på personens eller familjens samhällsposition. Det kan liknas vid ett villaområde, med gator mellan grottorna, och ovanpå gravarna har naturen tagit sitt ansvar med att dekorera med varierande växtlighet, vilket ger en mycket naturalistisk effekt av gravarnas närvaro.
Besöker man platsen på våren eller sommaren får man också ta del av den fantastiska vegetationen. Det finns ett picnicområden samt en barservering inom området.
Vid den gemensamma entrén / utgången finns också allmänna toaletter där jag bl.a fann en äkta, vespasiansk pissoar på herrtoaletten.
För att få ut så mycket som möjligt av besöket bör man ta god tid på sig. Området är stort och gravarna är många.
Närheten till medelhavskusten, ca en mil, inbjuder kanske till att kombinera utflykten med ett besök vid havet. Vi avslutade dagen med en eftermiddagslunch i Ladispoli. Sandstränderna såg inbjudande ut men, tyvärr, årstiden var inte riktigt den rätta.
Man når lätt Cerveteri med bil från Rom genom att söka sig norröver utmed kusten, mot Civitavecchia. Staden Cerveteri är väl utmärkt med vägskyltar.
Är man intresserad av antik historia är besöket att rekommendera.
Det är inte var dag man går i välbyggda och väldekorerade etruskiska gravkamrar från IX-VIII seklet f Kr.
Läs andra artiklar, klicka här
