“That which does not kill us makes us stronger”- F. Nietzsche
En dag, helt nyligen, sökte jag spontant, utan särskild anledning, igenom några av mina tavlor som stod undanställda i ett hörn av min ateljé. Längst bak, dit jag antagligen inte skulle ha nått om det inte var av ren nyfikenhet, fann jag den lilla, söndertrasade tavlan av “flickan vid gräskanten”. Den hade varit så graciös och behaglig. Skalvet i Amatrice trasade sönder den i stycken, raderade ut motivet i ett försök att göra den ovärdig, oigenkännlig.
Jag fann den sönderslitna tavlan helt nyligen, medan jag fortsätter att skriva på min berättelse om händelsen i Amatrice. En händelse som är så osannolik att den måste berättas, tänker jag och därför skriver jag, sedan länge. Det har hjälpt mig, inte att glömma, men att förstå. Tavlan förde tankarna tillbaka till 24 augusti 2016, klockan 03,36.
Följande rader inleder min nedskrivna berättelse:
Det var natten mellan tisdag och onsdag. Inte alls ovanliga dagar i sig, om det inte var för vad som hände. Jag intalade mig att allt var glömt, men en del av mig var obevekligt ingjutet i ett förflutet, mentalt cementblock, vilket krävde ett fullständigt accepterande innan det kunde elimineras ur mitt fördunklade sinne. Ett accepterande, vilket kanske bara var och förblir en illusion. Men min identitet fanns där, kvar bland bråtet i ruinerna, fastnaglad i ett förödelsens klockslag, den natten då allting sattes på sin spets och ingenting kunde uppfattas vara normalt, utifrån gängse normer.
Att glömma innebar att jag först måste återfinna mig själv, i ett numera utplånat rum, omöjligt att återvända till. Kunde jag inte helt förstå vad som hänt, kunde jag inte heller utplåna händelsen ur mitt splittrade medvetande. Till och med dammet, vilket hade fyllt det svarta utrymmet omkring min halvnakna kropp, där jag befunnit mig i ett otänkbart upplösningstillstånd, hade upphört att existera på platsen där allt hände, men behållit sin kväljande, gråvita existens i mitt bröst och tankesfär.
Jag trodde då att en förnyelse var omöjlig. Såret hade sökte sig så djupt in i själen och efterlämnat ett kväljande, nedslående tvivel inför tider som skulle komma.
Men då förstod jag inte att livet hade något annat i beredskap. En dramatisk händelse som denna, så destruktivt meningslös och förintande, var inte ett slut utan snarare en början, där något väsentligt hade slagit rot. Något kraftfullt skulle med tiden växa fram ur resterna av de söndersmulade ruinerna jag bar inom mig, för att ingjuta ny livsenergi i en, för ögonblicket, tom, själslig boning.
copyright 2018 omslagsbild i akryl: “Skriket”, Roland Ekström
