Bagnoreggio, Viterbo
“Nature is not a place to visit. It is home.”
― Gary Snyder
När jag flyttade till Italien 1982 slog det mig mycket snart att vi svenskar inte är något bergsfolk. I jämförelse med Italien är nämligen Sverige platt och formlöst. Om vägarna är kurviga i Sverige är det inte för att ett berg står i vägen. På sin höjd ett träd, en älv eller ett hus, medan hela Italien tronar på bergskammar med höjder som kräver kurvor, vilka här kallas ”tornanti”, återvändare, vägarna går helt enkelt tillbaka i samma riktning som man kom från: Zick Zack, Zick Zack.
I bästa fall finns det tunnlar, ofta kilometerlånga.
Skulle man kunna platta ut Italien till ett lågland blev det till ytan troligtvis lika stort som Sverige, om inte större.
Här lever många människor som ”bergsgetter”, på höga bergssluttningar, isolerat från storstäderna i dalgångarna. Bergsstäderna och byarna är många och lever sitt eget liv.
Min personliga förvandling till ”bergsget” inträffade när vi för 15 år sedan köpte vårt hus/ateljé vid sjön Turano, ca 800 m ö h och där finns det inget som ens påminner om raksträckor. Snarare kan det liknas vid slalombanor.
Huset är ett sommarbostad men vi har även provat på året om boende, t o m en vinter med snö. Då kunde vi inte förflytta oss med bil under några dagar, vattenledningarna frös och vi fick smälta snö för att få vatten. Turligt nog fanns det el och vackert var det, som ett vintervykort från Norges fjordar. Idag är sådana problem åtgärdade.
Bergen runtomkring sträcker sig högt mot himlen, med toppar på 1200-1500 m och det finns gott om vandringsleder. Turano inhyser många små byar vilka kläder bergssluttningarna med åldrade, gråvita byggnader, med något färggrant undantag under senare år. På avstånd ser det ut som utslängda, små mosaikbrickor i den lummiga, gröna omgivningen.
Ristorante Tartufo, Stipes
Utmed de små, kurviga vägarna och i byarna dyker det allt som oftast upp hosterior och trattorior av alla de slag, små oansenliga matställen som man kanske skulle ignorera om det inte var för de inbjudande dofterna, vilka sipprar ut genom öppna fönster och dörrar.
Vad hittar man där om inte välsmakande pasta med svamp och tryffelsåser, vildsvin, hjort eller hare, grillade grönsaker och mycket annat som tillhör de traditionella bersmenyerna, för att inte glömma forellen som smakar som bäst i dessa vilda miljöer. Icke att förglömma de ”ruffiga” lokala vinerna och den ”omskakande” grappan.
Tystnaden är en av naturens gåvor vilken ägs av det vackra bergslandskapet. Här kan det mänskliga sinnet finna sina rötter.
Ibland kan det dock hända att den magiska tystnaden avbryts av mullret från motorcyklar, ibland 10-20, vilka gemensamt söker sig ut från storstäderna under helgerna med deras unga och medelålders skinnklädda förare på dessa tunga, vassa och snabbgående tvåhjulingar, gärna med ett sällskap på bönpallen. Även de vill njuta av den vackra miljön och den friska, klara bergsluften på sitt sätt.
Tystnaden flyr då förskräckt till andra marker och lämnar utrymmet fritt för dessa kaskader av motorljud som får även den mest skrikiga nötskrika att sätta i halsen.
När cyklisterna sedan sökt sig vidare till nya upptäckter, smyger sig tystnaden ljudlöst tillbaka till sin plats igen och återupptar sin viktiga uppgift att erbjuda vila åt stressade sinnen.
Turanos turkosfärgade bergsvatten förser oss inte bara med elkraft, bad och fiskevatten utan är en av flera vattenbassänger där de, nu även i Sverige, berömda Canadair hämtar 6000 liter vatten åt gången för att släcka osympatiska skogsbränder, som tyvärr blivit allt vanligare under de heta, torra somrarna. I sig ett intressant inslag i sommaridyllen, i arbete med att rätta till de oförrätter människan orsakar naturen genom sin oförnuftiga vårdslöshet.
I detta fantastiska landskap hamnar både mentala och fysiska ”legobitar” på plats. Lungorna vänder ut och in på sig själva i förvåning över att det fortfarande existerar en luft så klar och så ren. Tankarna lägger sig till ro och låter hjärtat ostört njuta i gott sällskap med naturens budbärare: fjärilar, fåglar och bin.
Här mår även en svensk ”bergsget” som allra bäst.
“Adopt the pace of nature: her secret is patience” – Ralph Waldo Emerson
