- ”Experience life in all possible ways –good-bad, bitter-sweet, dark-light,summer-winter. Experience all the dualities. Don’t be afraid of experience, because the more experience you have, the more mature you become.” – Osho
Efter 35 års aktivitet vilken låtit mig se stor del av Italien, måste jag bekänna att först i år ha jag satt mina fötter på nöjesfältet Gardaland i norra Italien. Med tanke på att jag har både barn och barnbarn borde jag kanske skämmas men efter detta besök är jag nöjd som det är. Förstå mig rätt: jag unnar mina barn och barnbarn allt nöje och all glädje de kan få i världen men enligt min synpunkt: har man sett ett nöjesfält så har man sett alla. Ock ska vi vara ärliga så handlar det som vanligt till syvende och sist bara om pengar. Man lockar barnen, små och stora, med all världens fröjder medan föräldrarna ( i detta fall morföräldrarna) betalar.
Gardaland tar bra betalt i entrén, 33€ per person, men sedan är de flesta attraktionerna gratis. Endast mat och förfriskningar betalas, vilket inte blir så lite under 5 långa timmars besök i sällskap med en skållhett gassande sommarsol över kala hjässor.
Försöker man korta av besöket sätter sig naturligtvis barnbarnet på tvären och genomför sedan alla tänkbara rörelser och behov i slowmotion, som en klar vink om att det kommer i alla fall att ta mer tid än vad vi vuxna tror och hoppas på.
Att betala en engångssumma vid entrén kan verka lönande om man vill och kan prova på allt som erbjuds, och det finns mycket. Men har man ett barnbarn som är 5 år och 119,2 centimeter lång medan minimikrav för majoriteten av attraktionerna är 120 cm, dessutom med mycket nitiska kontrollanter, då blir det inte många alternativ över. För att inte tala om ansträngningarna med att övertyga barnet om att denna regel gäller alla under 120 cm, medan hon blickar längtansfullt mot de mest våghalsade attraktionerna.
Det betyder att vi, morföräldrar, får anpassa oss till barnens behov: minikaruseller, minitåg, minibåtar, miniflyg etc. Visst, man blir ju som barn på nytt och det är ju inte helt fel.
Det finns en uppsjö av restauranger med olika specialiteter och med tanke på att Gardaland är ett nöjesfält, och att äta är ett stort nöje, hoppas man naturligtvis på god italiensk kvalitet. Tyvärr visar det sig att så inte var fallet. Kanske orsaken var att vår aptit anlände vid samma tidpunkt som för alla andra besökare, vilket betydde att vi i princip satt i knä på varandra. Dessutom vägde barnbarnets röst tyngst vid valet av matställe. Inte alls ovanligt, eller hur?
Det Camilla (vårt barnbarn) uppskattade mest av attraktionerna, som tillät 119,2 cm i längd, var ”skräckgrottan”. Kanske för att hon fick skjuta med laserpistol (!) på alla de skräckinjagande figurerna i den mörka underjorden. Personligen var jag mycket nöjd med att komma ut i solljuset igen.
Solens starka strålar fick också fungera som spotlighters när utrymmet framför den indiska porten intogs av 5 damer och 2 herrar klädda i indiska dräkter, framförandes danser som påminde om Indien, liksom även musiken. Men av någon anledning fick jag känslan av att hela gänget var italienare ända ut i fingerspetsarna ( och fotsulorna).
När vi till slut lyckades enas om avtåg från nöjesfältet återstod att hitta bilen bland 1000 andra, slingra sig ut ur den stora parkeringen för att sedan trängas på en vältrafikerad autostrada under den sena kvällstimman. Innan Camilla domnade bort i drömmarnas värld i baksätet fick vi absolut lova att komma tillbaka nästa år igen. Då bör hon ha växt till sig några centimeter och kan utnyttja Gardaland till fullo. Det bli nog inga problem att få till ytterligare några centimeter i tillväxt med tanke på hennes ypperligt goda aptit.
Nu har jag i alla fall varit där och även detta är Italien. Viva Italia!
”I tell you, in this world being a little crazy helps to keep you sane”. Zsa Zsa Gabor
