”Live in each season as it passes; breathe the air, drink the drink, taste the fruit, and resign yourself to the influence of the earth.” H.D. Thoreau
En underbar kväll på terassen till sommartorpet, med utsikt över traktens lilla insjö. Himlen är fortfarande belyst av solen med en avtagande intensitet som gör att himlen målar upp en mjuk ljusblå färg som ger den en klarhet som aldrig upphör. Vid bergstopparna övergår färgen till gulrött. Utsikten över sjöns något dunkla vatten, med gulröda stänk, skapar en känsla av förnämlighet.
På bordet står två tallrikar fyllda med godsaker: kyckling med en lätt, pikant sås, något rödfärgad av vinet, ugnstekt potatis med knaprig yta, inlagda tomater och grillade zucchiner. Till detta ett färskt, knaprigt, lätt rostat bröd.
Naturligtvis ingår ett gott rött vin från Montepulciano. Rumstempererat.
Brödet bryts och doppas i den lätt kryddade såsen. Ack så gott. Det smälter i munnen och smaknerverna slår kullerbytta av förnöjelse. Utsikten förhöjer smaken liksom det fruktiga, något syrliga vinet. Njutningen pågår under salig tystnad för att inte missa något av smakupplevelsen.
Av en slump sänker sig halvslutna blickar ned till balkonggolvet, strax nedanför stolarna, vid de intet ont anande fötterna, där de ser en viss aktivitet som först förbryllar. Det konstateras mycket snart att det är en liten armé av myror, irrande med besatt frenesi, fram och tillbaka mellan brödsmulorna som så sakteligen har fyllt golvet. Då myror är de minst egoistiska varelser som finns antogs det omedelbart att det inom några få minuter kommer att anlända en hel invasionsarmé av myror, inklusive deras familjer, släktingar och vänner från hela ”the society of ants”, ditkallade av förtruppen.
Matron är borta och städmanin tar över, vilket helt klart förstör stämningen liksom aptiten.
Fram med dammsugare, sopborste och insektsspray. Vart tar då de ljuvliga dofterna av måltiden vägen? Och vad smakar kycklingen efter detta?
Myror är ett folk för sig. Envisa som ingen annan. Mannen i huset har provat allt: vinäger, chocksprutning med vatten, insektsspray, svurit åt dem, talat vänligt med dem, men de verkar inte förstå italienska… han har t o m provat med vin. Visserligen billigt rött vin. Han tänkte att blir de på lyran kanske de går vilse och försvinner från hans trädgård. Visserligen rörde de sig inte normalt efteråt, de gick något saktare, mer tveksamt. Men vem gör inte det efter några glas dåligt vin. De vandrade inte heller lika rakt som tidigare…vem gör det efter några glas? Några enstaka myror verkade ha fått sig för mycket. De gjorde liksom piruetter, snurrade runt sig själva och avslutade med små skutt. Men det var inte många.
Idag går de åter som de alltid har gjort…kors och tvärs i hans trädgård. Mannen förstår att de tycker de har rätt till denna mark. De fanns nog här före honom. Men han har faktiskt betalat bra för att bo här, vilket de naturligtvis inte har gjort. Kan de förstå en dylik logik?
Med tiden har det uppnåtts en sorts tolerant samlevnad. Han har lärt sig att acceptera deras närvaro, de är ju trots allt en del av naturen, liksom honom. När de blir alltför påflugna säger han ifrån, vilket de verkar acceptera, ett litet tag. De har också insett att han är en blöthjärtad typ för han har slutat att använda insektsspray.
Hur gick det med middagen? Herrskapet flyttade in. Det gick ju inte att sitta där och äta i ångorna av insektsspray och myrkadaver. Det hör definitivt inte ihop med ugnsstekt kyckling och rött Montepulciano vin.
”The creatures that inhabit this earth-be they human beings or animals-are here to contribute, each in its own particular way, to the beauty and prosperity of the world.” – Dalai Lama
