Italian life – grannsämja

“There are no facts, only interpretations” – F. Nietzsche

Familjen ovanpå har slutat hälsa! Två vuxna och två barn. De har beslutat att avsluta samröret med fastighetens övriga invånare. Deras blickar söker andra vägar inför dagliga möten de försöker undvika. Barnens uppförande är en fullständig kopia av föräldrarnas. Känslan av isolering klibbar på husväggarna.

Familjen våningen under, två vuxna och tre barn, förstår ej anledningen. Om det nu finns någon. De övriga familjerna i samma fastighet är lika frågande: Varför? Vad har hänt? Mentalt vacum som måste fyllas med orsaker, vilka som helst!

”Jag vet inte om det är mitt fel” säger den äldre damen på första våningen. ”Jag bad bara barnen att inte tävla motor cross på gården”.

” Dessutom med en riktig crosscykel” utbrister Aldo kraftfullt med utsträckta armar, korpulent som han är.

” 11 år och få en motorcykel i present…” mumlar Ennio förundrat och skakar på huvudet.

” Trimmad moped” tillrättalägger Alfredo sakkunnigt. Han bor dörr vid dörr med den berörda familjen och anser sig vara väl informerad. Dessutom hörs deras högljudda gräl genom väggarna. Ibland gråter barnen.

”Moped eller ej, de är för unga för det” tillägger Ennio snustorrt.

” Det är väl därför de vill köra inne på gården” inflikar Gianni, grannen med blomsterrabatten utanför fönstret.” De får ju inte köra på allmän plats”.

” Det måste vara mitt fel” repeterar den äldre damen skuldmedvetet medan hon olustigt vrider på sig, samtidigt som hon rätar till glasögonen på näsan, vilka alltid vill glida ned, vilket får henne att se ädelt gammal och bildad ut.

”Det ska de väl tåla” fnyser Aldos fru som ännu inte har yttrat sig.

”De är ju som sagt från södra Italien”…muttrar norditalienske Gianni sarkastiskt och kliar lustfyllt sitt gråa skägg.

”Vad har det med saken att göra”? undrar Giannis fru irriterat, som är från södra Italien och trött på att höra den typen av kommentarer från sin äkta hälft, född i Milano, vilket tycks ge honom förmånen att alltid veta bäst.

” Någon repade min bil för ett par dagar sedan” säger plötsligt Franco buttert. Han har suttit tyst och bara väntat på rätt tillfälle att få förmedla orätten och därmed även sina misstankar.

” Tror du att de…” påbörjar Aldo en tanke vilken han inte tillåter sig avsluta.

” Vendetta”! utbrister Gianni övertygad. ” Typiskt syditalienare”.

” Nu får du väl iallafall ge dig”! Fräser hans fru ilsket efter denna, vad hon tycker, “personliga” förolämpning.

” Det går tyvärr inte att bevisa”suckar Franco uppgivet. ”Bara att betala, men det är för jäkligt”.

” Tänk att jag alltid ska lägga mig i” suckar den äldre damen, som nu känner att åldern inte bara sitter i kroppen utan även i sinnet. Det känns tungt.

” Vill de inte hälsa är det deras huvudvärk” fnyser Aldo. ” Jag bryr mig inte”.

” Jag har alltid tyckt de har varit konstiga, de där… syditalienarna”! understryker Gianni.

Varpå Giannis hiskligt uppretade fru lämnar sällskapet helt åt sitt bistra öde, medan hennes man från Milano rycker förstående på axlarna: “Syditalienskt temperament” mumlar han urskuldande.

Så är karusellen igång och ett vanligt, mänskligt socialt mönster har trätt i kraft ännu en gång. Konflikter i varierande storlekar som uppstår ur det klara fakta att man måste ha rätt. Det är en psykologisk lag: JAG HAR RÄTT! Vilket då naturligtvis måste betyda att någon annan har fel!

Det är så förankrat vid vår kamp f’ör överlevandet att vi tydligen tror att om vi själva har fel så går vi under, förlorar självaktning och heder.

Därför tar vi strid för att övertyga omvärlden om hur rätt vi har. Samma grundläggande faktor som i alla tider lett till krig och destruktion.

Människan söker alltid yttre orsaker till konflikter. Det är enklast så, lättare att förklara. Någon annan eller annat är orsaken till konflikten och själv är man offer.

Medan detta sker sitter vårt Ego säkert, dolt bland våra hjärnceller. Det Ego som föder oss med egoismens vansinne och förstör både sin värd och omgivning.

Men tittar man noga efter kan man se att konflikter faktiskt aldrig bero på yttre orsaker. De är alltid interna och är helt enkelt bara synpunkter, våra värderingar av yttre omständigheter.

Med tanke på att en synpunkt bara är vårt sätt att mentalt se och bedöma en situation, skulle det inte vara svårt att omvärdera en sådan synpunkt.

Konflikt blir det däremot när två eller flera ”Egon” absolut ska ha rätt och ingen kan tänka sig att omvärdera deras personliga synpunkt.

Trots att det bara handlar om synpunkter försätter vi oss kontinuerligt i dessa känslofällor och förstör relationer och samlevnad, bara för att stärka vår svaga självkänsla genom att absolut ha rätt!