“Experience is simply the name we give our mistakes” – Oscar Wilde
Tidningsrubrikerna om Italiens ekonomiska kris har tagit fart, än en gång. Jag vet inte hur många gånger jag sett dem under de 35 år jag bott här. Men jag har upptäckt en fundamental sak: den italienska staten och folket är två skilda saker = krisen är den italienska statens huvudvärk, politikerna har orsakat krisen och som resultat får folket lida.
Historisk sammanfattning: En maktlysten, norditaliensk kung + några maktlystna norditalienska politiker+ ett gäng sysslolösa militärer bestämde sig 1861 för att ena Italien. Men jobbet är idag, 157 år senare, långt ifrån fullbordat.
Detta är en lättsam, ironisk vardagsberättelse om dagens sanslösa ekonomiska situation i Italien idag vilken, enligt vissa ekonomiska experter, inte tas på fullt allvar:
Gubbarna samlas i baren som vanligt. De är fem till antalet, i ungefär samma åldrar och de känner varandra sedan en oändlighet. Ett av barens bord är deras, de intager det nämligen före alla andra bargäster och lämnar det först när det är matdags, när alla andra gäster har lämnat baren. De fem anses vara barens stabilaste stamkunder.
De ägnar sig dagligen åt en lättsam, inte alltför krävande, tankegymnastik medan de under tiden passionerat fördjupar sig i kortspelets sköna konst. En ritual som lever ett eget liv i deras åldrande ådror, medan tankarna förser de sträva stämbanden med mer eller mindre logiska uttalanden som pyser ur deras oengagerade munnar.
”Det sägs att vi är i kris” slinker det ur munnen på Armando medan han uppmärksammat och rutinmässigt väljer mellan sina slitna, tummade kort.
”Vilka vi”? undrar Enzo utan att egentligen vara speciellt nyfiken.
En sömngångaraktig paus följer på denna fråga…
”Italien” svarar Armando sedan utan större entusiasm.
” Var och när säger man inte det” inflikar Mario ointresserat.
” Italien har väl alltid varit i kris” tillägger Enzo. ” Inget nytt”.
Det är tyst några minuter medan nya kort, under stor uppmärksamhet, delas ut. Det råder nämligen en viss misstro bland vännerna trots att de känner varandra så väl. Kanske just därför.
” Nu säger de att det är värre än någonsin” muttrar Armando till slut när han granskat alla sina kort.” Riktigt illa!” bekräftar han, men frågan är om han kommenterar sina kort eller Italiens ekonomi.
”Vilka är DE ”? Frågar Fabio som suttit tyst till nu.
En avsevärd tid förflyter återigen under tystnad…
” Experterna” utbrister plötsligt Umberto, som ibland följer nyhetsrapporterna, medan han lägger ett nytt kort.
”Politikerna”? undrar Fabio strävt.
” Ja, Merkel och hennes ekonomiska kompisar.” svaret från Umberto kom osedvanligt snabbt, som att ordet låg inlindad i en lång, återhållen suck.
”Hm”.
”Och journalisterna” tillägger Armando som var upphov till diskussionen.
Bartendern närmar sig under tiden männen för att ta upp ev. beställning. Gruppen beslutar sig omedelbart för tre öl och fem glas, vilket muttras fram med en oidentifierbar röst, utan att någon lyfter blicken från korten.
En djup tystnad råder tills fem glas är fyllda med skummande, frisk öl. Några gemensamma klunkar, sedan är näsorna åter fördjupade i sina nära relationer till spelkorten.
”Man klagar på att italienarna inte bryr sig” fortsätter Armando, osedvanligt enträget.
”Aha” muttrar någon menlöst medan han fundersamt undersöker sina kort. Armando tar en klunk av ölen samtidigt som han slänger ett ointressant öga ut i lokalen. Några få gäster står vid bardisken. Antagligen dricker de espresso, kanske en aperitivo. Iallfall ingen han känner igen.
I hörnet av lokalen står en Tv på. Det är ett nyhetsprogram om Italiens kris med EU och man diskuterar hur den höga spreadräntenivån påverkar banklån och allmänhetens besparingar. En regeringsmedlem uttalar sig men ingen i baren tycks ta del av nyheterna.
”Jag hörde i morse att spreaden var uppe i 320” väser Fabio medan han ovarsamt slänger ett kort på bordet. Det bör understrykas att vännerna inte spelar om pengar.
”Aha…”
”Vem bryr sig” suckar Umberto.
”Du har inga lån, va”? Undrar Armando.
”Nä, och inga pengar på banken heller. Därför skiter jag i spreaden”.
” Jäkla Garibaldi” muttrar Fabio medan han underfundigt försöker räkna ut vilka kort Umberto sitter med.
”Vad har Garibaldi med spread att gör”?
Tystnad och koncentration på korten.
” Han kunde ha nöjt sig med att ena Sicilien och Kalabrien och lämnat oss andra i fred”.
”Vad har det med spread att göra”? upprepar Armando.
” EU! Då skulle vi antagligen inte vara fångar under den jäkla euron och då skulle vi inte ha någon jäkla spread !” förtydligar Fabio ologiskt snusförnuftigt.
Alla tittar nu för första gången under dagens gång varandra i ögonen och brister ut i ett spjuveraktigt skratt.
” Aj, aj, aj, du är nostalgisk över liren” fnittrar Umberto.
” Allt var bättre förr!” konstaterar Fabio sakligt och slänger slarvigt en kung på bordet.
”Nog snackat. Kan ni försöka koncentrera er på spelet nu”? undrar Mario irriterat och tar en rejäl klunk av ölet.
“Allt är iallafall politikernas fel!” Fabio fick till slut sista ordet och spelet kan sedan fortsätta under tystnad.
Spelet går vidare, någon vinner medan andra förlorar, men det tillhör vardagen och snart är det lunch.
Under tiden fortsätter Tv`n förmedla aktuella och alarmerande nyheter om Italiens ekonomiska situation:
Spread omkring 300 punkter + – , (100 punkter = 1% ränta på statsskulden = 3% ränta);
Italiens statsskuld: 2.327 miljarder €;
Statsskuld fördelat på varje enskild italiensk medborgare: 35.000 €.
Detta innebär att medan staten förlorar i högre räntekostnader (skattepengar) förlorar även medborgarnas besparingar i värde, de som nu har några.
Italien går sin gilla gång som alltid, ett steg framåt och två bakåt, medan politikerna käftar om allt eller intet, som vanligt över vanliga invånares huvuden, vilka än en gång anser att det är inte deras ”bord”.
“In individuals, insanity is rare; but in groups, parties, nations and epochs, it is the rule” – F. Nietzsche
Klicka på länken nedan om du vill läsa min berättelse om upplevelsen av jordbävningen i Amatrice 2016:
http://www.rolandekstrom.com/html/?page_id=3048&preview=true
