Roland Ekström

”I love those who can smile in trouble…” – Leonardo da Vinci

Detta skulle ha blivit ett inspirerande, illustrerat inlägg om Villa Borghese museum i Rom men det blev något helt annat. Trevlig läsning trots allt!

Borgheseparken (sommaren 2018)

Vi vaknade denna söndagsmorgon i slutet av november till regnets rytmiska samba på fönsterrutorna och himlens kompakta grådis bekräftade meteorologernas fantasilösa väderprognos till fullo. Regnet stod som en skog av långa, finstilta järntrådar spända mellan å ena sidan markens blaskiga gytter, å andra sidan de oändligt regntunga, grådaskiga molnen, vilka täckte himlavalvet så långt ögat kunde nå. 

Villa Borghese

Dagens mål var Villa Borghese museum i Rom, efterlängtat efter vårt senaste besök för 15-20 år sedan. Vi har varit på väg flera gånger men då både Giuliana och jag är, på italienskt vis, mycket impulsiva, hade vi tidigare inte varit förutseende nog att boka biljetter i tid. Det krävs nämligen förbokning 99 fall av 100 då museet är mycket välbesökt.

Nu var det gjort och klockan 13 – 15 var vår besökstid. Det stämmer, man får högst 2 timmar på sig, inklusive tiden att stå i kö för insläpp, kö till garderoben och kö till museets allra heligaste domäner. Däremot inga köer framför konstverken, tack och lov!

11,50 styrde vi ut från hemmet i FIANO i riktning mot Rom. Vi räknade optimistiskt med en lugn resa in till huvudstadens centrum denna gråa söndagseftermiddag. Efter drygt 20 minuters körning blev vi påminda om att vi inte var ensamma på den antika vägen via Flaminia. En mängd röda bromsljus framför oss förmedlade fenomenet av en mycket kompakt mur av stillastående bilar. 

Regnet skvalade och vi fantiserade lättsamt om orsaken: kanske översvämning i en tunnel, kanske fotbollsmatch på stadion eller varför inte ett maratonlopp …

Snart nog insåg vi att den magiska tiden för vår entré i det pampiga Borghesegalleriet, kl. 13,00, var en otänkbar möjlighet. Där satt vi med våra surt förvärvade entrébiljetter, efter 15-20 års lång väntan, medan avståndet till Museet syntes ha likheter med avståndet mellan Rom – Stockholm.

Kl. 12,50 passerade vi äntligen orsaken till trafikstoppet: helt enkel en trafikolycka. Vem kunde tänka sig det denna sömniga, höstregniga eftermiddag?

Kl. 13,40 gjorde vi till slut vår eftertraktade entré i museet efter en hastig och blöt promenad genom Borgheseparken, som med regnets hjälp tycktes ha växt i både längd och bredd.

”Il ratto di Proserpina” G.L. Bernini

Nu skulle detta inlägg handla om Villa Borgheses utställning, väl dokumenterad med vackra bilder, men efter mitt första, entusiastiska foto upptäckte jag plötsligt den ”osympatiska” skylten som stack mig oönskat i ögonen: förbud att fotografera! Där föll mitt inlägg om Villa Borghese platt fall. Galleriet är nämligen en fröjd för ögat medan orden inte förslår särskilt långt. 

”Il ratto di Proserpina” detalj, G.L. Bernini

Älskare av renässanskonst, speciellt ”de köttsligt mjuka” skulpturerna av Bernini och ”ljus-skuggmåleriet” av Caravaggio, bör absolut tillåta sig ett besök. Ni kommer att bli nöjda. Lämna dock kameran hemma och  kom ihåg att boka plats i förväg. Och framförallt: var i tid! Det behövs varje minut av de två, ynka timmarna.

Kl. 15,00 blev vi ombedda att lämna det kulturellt ombonade museet för att återigen socialisera oss med regnet utanför, vilket fortsatte att ösa ner.

”The heart, like the stomach, wants a varied diet.” -Gustave Flaubert

Great pictures of Rome: https://pixabay.com/it/photos/rome/