”In order for the light to shine so brightly, the darkness must be present” – F. Bacon
30 december 2018, da`n före da`n…
Vädret bådade gått: sol och nästan klarblå himmel, med en temperatur på ca +10-12 grader.
Giuliana och jag hade bestämt oss för en intressant upplevelse: att deltaga i en italiensk turistgrupp under en dagsutflykt till hamnstaden Gaeta, 12 mil söder om Rom.
Under våra dagliga promenader hemma i FIANO Romano hade vi blivit bekanta med Rocco, en vital man från Apulien, bosatt i FIANO sedan många år. Under samtalens gång fann vi en intressepunkt vi båda delade med entusiasm: att arrangera resor till Italiens kända och okända sevärdheter.
Den 30 december blev vi alltså ”italienska turister” och Rocco hade valt Gaeta som utflyktsmål av ett ”upplysande” skäl: under jul och nyår är en del av stadens hamnstråk dekorerad med intressanta ljusinstallationer vilka lyser upp strandpromenaden i exalterade, flerfärgade ljussken. En årlig händelse som lockar mängder av turister.
Gruppen bestod av 54 kvinnor och män i övre medelåldern++ och mycket snart fylldes bussen av karaktäristisk italiensk energi. Resenärernas påstigande på bussen påminde om de berömda köerna när varuhusen äntligen slår upp portarna för årets unika rea då alla måste in samtidigt och alla skulle ha just den varan/sittplatsen. Samtalstonen nådde snabbt full effekt och lade sig som en tjock ljudkuliss utmed stolsraderna. Vi klev på sist och satte oss försynt längst bak i bussen.
Avfärden skedde något försenat så vid ankomsten till Gaeta styrde bussen direkt till vår inbokade fiskerestaurang. Samma kaotiska procedur som vid busspåstigningen skedde nu, med ringlande köer till toaletterna samtidigt med ospecificerade bordsplaceringar i odefinierbara grupperingar. Samtalstonen, som varit på topp sedan avresan, ökade nu i takt med att hungern avtog. Lunchen varade i nästan tre timmar och det serverades 5 rätter.
Promenaden utmed Gaetas hamn var välkommen efter den minst sagt rikliga lunchen. Giuliana och jag valde att gå på egen upptäcksfärd. Solen värmde fortfarande och erbjöd en behaglig temperatur. Båtar i olika storlekar fyllde hamnen och ett amerikansk krigsfartyg var på besök.
Den gamla stadsdelen med det mäktiga Angioino-Aragoneseslottet vilade mäktigt på avstånd, ovanför hamnen, för vilken den var byggd att försvara.
En vacker tremastare lyckades inte dölja den imponerande S. Francescokyrkan i bakgrunden.
C:a kl. 17,30 började mörkret göra sin entré och med den en kylig, fuktig havsluft. Men nu fick vi beundra det vi var där för.
Parkerna, torgen och promenadstråken fylldes av ljusskapelser i alla tänkbara färger. Kvällen assisterade med mörkret som kuliss vilken framhävde lampornas intensiva sken.
Människor från när och fjärran drogs till installationerna för att ta åt sig av ljusens kreativa glädje och möjligheten att få deltaga i teaterspelet, i vilken vi alla var både aktörer och åskådare.
Fontänerna fyllde kvällsmörkret med intensiva färgkaskader som varierade i färg och styrka, motiverade av suggestiv musik som gav färgerna ljudklanger som spreds med vinden.
Efter tre timmars ljusglad promenad sökte vi oss till bussen för återfärd till FIANO medan vi sneglade ett sista, kort ögonblick på fontänens ljusspel, vars vattenkaskader smekte den mörka himlen, medan medelhavet ledsagade oss med en frisk, fuktig kvällsbris vilken tydde på en annalkande nattkyla. Vi kröp nöjda och belåtna ihop i den välkomnande värmen, längst bak i bussen.
“It is during our darkest moments that we must focus to see the light” – Aristotle
