”Sunshine is delicious, rain is refreshing, wind braces us up, snow is exhilarating; there is really no such thing as bad weather, only different kinds of good weather”.
– John Ruskin
”Inget ont som inte har något gott med sig”. Vem har inte mött detta talesätt, kanske när något dåligt har hänt och någon utomstående försöker kommentera detta med ett tröstande ord. Men vem skulle inte vilja ha bara det goda utan att behöva beröras av det onda. Vem vill inte plocka endast russinen ur kakan.
Att tänka sig vad dualism egentligen innebär i det krassa livet kan vara förtydligande och avgörande, speciellt om man har svårt att acceptera den ”negativa” sidan av fenomenet. Olika filosofer förespråkar nödvändigheten i att kunna acceptera det onda lika väl som det goda. Endast på så sätt kan man, enligt dem, finna rätt balans i livet. Livet kan alltså inte bara vara svart eller vitt, bra eller dåligt, roligt eller tråkigt.
De olika årstiderna visar ett bra exempel på dualism: vintern, den kalla, mörka årstiden mot sommarens varma, ljusa årstid. Hösten, den lågmälda i moll mot vårens högstämdhet i dur. Den frusna, avskalade naturen som förvandlas till varm, livfull grönska.
Mörker och kyla är två skarpa kontraster till t.ex eldens ljus och värme, vilka gemensamt kompletterar det nödvändiga förhållandet i dualismens naturlag. Vad vore lampornas levande ljus utan mörkrets kompakta dunkel? Vad vore eldens värmande lågor utan den bittra kylans närvaro? Livselement som behöver sina motsatser för sin fulla identitets existensberättigande.
Eldens lekfulla väsen förverkligar illusionen av solens kärleksfulla existens, genom sitt ljus och omedelbara värme.
Vi hälsar solens ljus välkommen när natten har fyllt sin uppgift och inte längre behövs. Vi omfamnar solens värme efter kylans dominans, vilken ofrivilligt skapat frusna själar, inte för eget behov, utan för att låta solen utföra sin huvudsakliga uppgift: att ge värme och livskraft åter i frusen mark, i vilken önskan att växa är stor.
Detalj, R. Ekström
Men frågan är om detta också gäller människans relation till omgivningen: om humöret varit på topp en tid, har vi då plötsligt behov av en negativ urladdning? Om vi en tid har seglat på moln av lycka, måste vi sedan kravla i kval och hopplöshet för att balansen mellan motpolerna ska bestå?
Måste det finnas krig för att freden ska kunna uppskattas?
Människan har faktiskt en valmöjlighet: genom att kunna välja synpunkt angående sakernas förhållanden avgör man om det ska vara positivt eller negativt. Ett banalt exempel är uppfattningen om ett till hälften fyllt glas vatten är halvtomt eller halvfullt?
Min grymma erfarenhet av jordbävningen i Amatrice 2016 skulle vara oerhört negativ, om jag nöjde mig med den synpunkten. Men med tiden insåg jag styrkan och rikedomen av att ha fått uppleva denna ”otänkbara” händelse, med allt vad det inneburit. Slutresultatet blev för mig trots allt positivt.
Kan man passera den negativa, pessimistiska synpunkten, acceptera händelsen som den är, bedöma den utan ”förutfattade” synpunkter, kan det istället växa fram positiva resultat, som att finna ” russinen i kakan”. Plötsligt kan man alltså få talesättet bekräftat: ”inget ont som inte har något gott med sig”.
Eller som Alfons Åberg uttrycket det:
”Om man alltid har roligt så märker man inte att man har roligt…
…därför måste man också ha tråkigt ibland”.
”Very little is needed to make a happy life; it is all within yourself, in your way of Thinking” – Marcus Aurelius
