Akvarell: Camilla, 4 år
“It is during our darkest moments that we must focus to see the light” – Aristotle
Detalj, lackfärg: R. Ekström
Återigen på svensk mark, ett oväntat möte efter många, oräknade år. Minnen från barndomen gjorde sig påträngande närvarande, men mina år i Italien hade fått dem att blekna, gjort dem otydliga.
”Det var länge sedan vi sågs…” jag tittade frågande på honom för en bekräftelse, men han mötte inte min blick. Snarare undvek han den.
Jag minns honom otydligt som mycket livlig men osäker på sig själv, en ”vända kappan efter vinden typ”, väl medveten om att bilden från den tiden förmörkats, tunnats ut i skissform: suddig, oprecis.
Han svarade inte men nickade vagt och ryckte lätt på axlarna.
” Det var länge sedan…” bekräftade han plötsligt med svag, nästan ohörbar röst, efter en lång väntan.
Vi satt tysta medan han försökte finna ut om han skulle prata eller fortsätta bevara tystnaden. Men tystnaden avskräckte inte. Kanske han tror att jag har glömt svenskan, fantiserade jag.
Han satt något hopsjunken, som att axlarna tyngde, vilket fick honom att se liten, sliten och åldrad ut.
Detalj, lackfärg: R. Ekström
Jag mindes plötsligt hans spralliga, smått okontrollerbara attityd som ung. Hans osäkerhet gjorde honom villig att alltid vara alla till lags, något som omgivningen bemötte med ett stänk av illvilja. Han blev inte mobbad men inte heller riktigt accepterad. Ingenting verkade han ta på allvar och slank alltid ur försök till diskussioner med ett flin, hal som en ål.
Jag visste att han hade det bekymmersamt hemma men kände inte till på vilket sätt. Han berättade aldrig något. Om jag minns rätt led han av diabetes, något han aldrig förde på tal.
Detalj, lackfärg: R. Ekström
Plötsligt rätade han något på sig, betraktade mig med ett ögonblickligt stänk av en glimt i ögonen, svår att upptäcka. Ett lätt, ursäktande leende spred sig över hans tunna läppar och de ovårdade tänderna gjorde sig påträngande synliga.
Free photo
Sedan började han berätta:
om en klen och sjuklig barndom, alltid till besvär, enligt föräldrarna, av vilka han aldrig bemöttes med kärlek. Svårigheterna att behålla jobb med upprepande arbetslöshet som resultat. Ensamhet och bristen på vänner vilket drev honom till de utslagna genom ett djuriskt behov av gemenskap. En gemenskap som bara förde hans klena själ djupare ner i intet. Hans värderingar om livet förvandlades till en icke existens utan behov av självkänsla. Verkligheten var en plåga vilken skulle undvikas och hans schizofrena förflutna styrde varje steg han tog.
Att jag satt här i hans sällskap var för honom en gåta. Jag tillhörde ju inte de utslagna, hans ”samhällsklass”.
”Nej, men jag tillhör ditt förflutna” tänkte jag tyst för mig själv.
Medan han berättade insåg jag att han hyste ett slags förtroende för mig. När senast hade han litat på någon? Kanske det kändes säkrare med mig som lämnat Sverige för många år sedan, en främling.
Jag insåg att jag inte hade några råd att ge, för varje tänkbart råd skulle vara som en örfil, en bekräftelse på hans oförmåga. Det enda av värde jag kunde göra i det ögonblicket var att lyssna. Det var längesedan han hade upphört att tala, från hjärtat, inför döva öron. Min uppgift var därför ingen annan än att låta honom prata.
Detalj, lackfärg: R. Ekström
När vi skildes åt minns jag att jag ryste av frustration, näst intill ilska. Hur kan en människa förlora sig själv, sin integritet så totalt att det bara blir en fysisk spillra kvar, utan innehåll. En robot programmerad till självförstörelse.
”Vakna”! Ville jag skrika. ”Ta dig själv i kragen. Väx upp”! Men det gjorde jag inte.
Efter lång tid dök det upp ett handskrivet brev med utländska frimärken, som jag öppnade med stor nyfikenhet.
Det var han, min barndomsvän och han förde genast vårt senaste möte på tal, tackade mig för att jag inte kommit med moralpredikningar, inga naiva råd eller dömande. Det skulle bara ha gjutit honom ännu fastare in i det cementblock han redan var fånge i.
Endast han själv kunde göra något åt den situation han befann sig i och nu hade han funnit viljan till förändring. Den som tidigare hade saknats.
Hans förlorade bakgrund kunde han lämna bakom sig. Livets skola hade varit tuff men han hade nu ändrat synpunkt om sina erfarenheter. De gav honom den kunskap han behövde för att hjälpa sig själv och kanske därmed andra. De negativa erfarenheterna fick positiva värden. Han såg sig inte längre som ett offer. Han kände sig befriad.
Brevet saknade avsändaradress men jag uteslöt inte att vi skulle ses igen.
”Tänk er en vandrare som väljer fel vandringsled. Om den vandringsleden får honom att upptäcka saker om sig själv och världen vilket han annars aldrig skulle ha lärt känna och vilket gör honom till en bättre människa, kan vi då verkligen påstå att den väg han hade valt var fel”?
Detta slutcitat är en översättning från en italiensk artikel om ”pastamagnaten” Guido Barilla.
”No one can make you feel inferior without your consent.” ― Eleanor Roosevelt
Livet är verkligen underbart! Look att this: https://www.pexels.com/search/nature/
