”They always say time changes things, but you actually have to change them yourself.” ― Andy Warhol
Att ha uppnått en viss ålder har gett mig friheten att ägna mig åt saker jag tidigare inte kunnat lägga så mycket tid på. Tidsmaskinen som varit en slags mental drivkraft, t o m plågoande i många fall, eliminerade vissa aktiviteter och favoriserade andra.
Sedan en tid tillbaka har jag upphört att använda armbandsur. Två sådana ligger oladdade, undangömda i en byrålåda. På sin höjd slänger jag ett öga på mobilen, om det är absolut nödvändigt. Bilklockan visar sommartid, oavsett årstid. Jag håller mig ajour med tiden genom att granska solens bana på himlavalvet fram till mörkrets inbrott. Därefter är det ändå ganska snart sovdags.
Den kroniska, svenska uppfattningen om tidens betydelse för överlevandet, att tid är pengar, har trubbats av under åren i Italien, där punktlighet inte existerar i den italienska tankesfären. Efter år av tillbakahållet vredesmod vande jag mig till slut av med egenheten att känna behov av att vara i tid. Detta var helt enkelt en överlevnadsfråga då jag fann mig tillhöra den absoluta minoriteten och allt jag faktiskt behövde göra vara att ändra synpunkt. Därmed lade jag undan armbandsuret i byrålådan, vilken tas fram endast vid samröre med Sverige och svenskar.
Tidsuppfattning med hjälp av klockan har skapat ett mekaniskt behov för människan, vilken har fixerats vid urverkets mekaniska visare. Sekundvisarnas tickande har för människan blivit likvärdigt med hjärtats pulserande slag. Vi bedömer arbetet utifrån antal nedlagda timmar på arbetsplatsen: 8 timmars arbetstid, 60 minuters lunchrast, 15 minuters kaffepaus…
Våra liv inrutas i tid eller mängd: minst 40 min promenad per dag, 6-8 brödskivor om dagen, stegräknare för att mäta våra promenader, daglig kontroll av våra pulsslag mm.
Vi värderas efter räknetal och statistiker, klocktal och antal och glatt rättar vi in oss i det sociala ledet. Sedan blir vi överraskade av att råka ut för stress.
Italienarna, och för den delen alla sydlänningar, är i nordiska ögon ”asociala” genom att de inte värderar livet systematiskt som vi nordbor gör: ”Hur tusan kan de fördriva så mycket tid åt att snacka, på barer och torg”?
Rai`s Tv nyheter på kanal 1 börjar varje kväll ca 19,55 (?), ologiskt om man förväntar sig start kl 20,00, medan kanal 2 kommer igång ca 20,35, beroende på ev. förseningar och reklaminslag. Man lär sig att konsekvent använda ordet ”cirka” för att beskriva tider. Däremot börjar Rai 3 alltid sina nyheter i tid. Kanske beroende på att det är den mest ”socialkulturella” av de de tre.
Konsert i Rieti: Ängby Motettkör, Stockholm
Personliga och politiska möten, konserter, kulturarrangemang, föreläsningar etc har en obligatorisk försening på ca 15-20 min. Alla vet. Ingen klagar. Detta innebär då också att en del av publiken ändå kan anlända 30 minuter senare och därigenom störa programmet som just har börjat. En gång har jag sett aviserat på en affisch för en kyrkokonsert i Rom: OBS! Vi börjar i tid! 
Detta medför att jag personligen känner mig tvådelad, vilket innebär att jag faktiskt har funnit ”själslig ro” i den italienska vardagen och lärt mig att stillsamt umgås med mig själv i väntans olika stunder, men samtidigt kryper min svenska uppfostran fram vid behov, t ex när vi har våra svenska resenärer på besök och vi måste hålla tiderna för reseutflykter och middagar etc. Så även vid mina allt färre Sverigebesök, då den slumrande disciplinen, vilken trots allt är ingjuten i ryggmärgen, ger sig tillkänna och driver mig in i de svenska rutinerna igen, utan alltför stort besvär.
Men faktum kvarstår att jag, trots svenskt sinnelag, inte lider nämnvärt av att välja ett sydländskt synsätt på livets åtaganden. Det är ju ändå inte tiden utan resultaten som till syvende och sist räknas. Kanske detta har mer med åldern att göra.
Time is an illusion.” ― Albert Einstein
