”The best and most beautiful things in this world cannot be seen or even heard, but must be felt with the heart” –Helen Keller
Giuliana och jag är lyckligt lottade att bo i en italiensk kommun som tycks önska att deras invånare ska må bra och vara i god vigör. Moderna sportanläggningar och välordnade promenadstråk är ett tecken på detta. Ett annat gott tecken är att vi har en relativt bra fungerande kommunal källsorteringssystem och att parker och gator är förhållandevis fria från skräp, enligt italienska mått mätt.
I min ”svenska” ungdom fick man, ung som gammal, lära sig att ta ansvar för vårt lands renhållning. Vi växte upp med miljökampanjerna ”Håll naturen ren” och ”Håll Sverige rent”, vilka satt djupa spår i flera generationer, för resten av livet. Ve den som slängde ett kolapapper på trottoaren eller i gröngräset! Alla deltog vi i uppgiften att hålla rent och man tyckte att ögonen följde oss för varje steg vi tog, naturligtvis för allmänhetens bästa. När pant på ölburkarna infördes försvann tomburkar i ett nafs från dikesrenar, skogsbackar och kommunernas många papperskorgar.
Det har gått många år sedan dess, men miljöindoktrineringen var så fullständig att den lever kvar hos många av oss än idag, utan att ha förlorat ett uns av sin övergripande makt. Det är ju egentligen inte så svårt att förstå: en ren, blomstrande, grön park är verkligen så mycket vackrare än en sophög. En ren dikesren strålar av skönhet med sina klöver och blåklockor i jämförelse med en dikesren dold under papper, plast, burkar, flaskor, madrasser, trasiga möbler, kylskåp, bilbatterier mm. Det behövs varken intelligens eller god syn för att inse detta, tycker man.
Även en stor del av Italiens befolkning är idag miljömedvetna men tyvärr fortsätter en del av landets invånare envetet att tömma sina bilar på skräp utmed allmänna vägar, stigar och skogsbackar. Billaster av avfall töms på undangömda, små skogsvägar eller parkeringsfickor. Målet är att snabbt göra sig av med skräp och avfall på ett bekvämt och kostnadsfritt sätt, utan att bli upptäckta.
Italien, kontrasternas land, är ett av världens rikaste länder vad gäller skönhet, historia och kultur, men fortsätter trots det att dras med de svårkontrollerade avfallsdumpningarna på allmänna platser och i den fria naturen.
Vad beror det på att inte alla människor respekterar principen att hålla naturen ren? Är det helt enkelt en fråga om uppfostran? Måste människan undervisas i att se och uppleva skönhet? Är det en naiv tanke att tro att förmågan att uppskatta skönhet är medfödd? Om den är medfödd, avtar den då helt enkelt under uppväxtåren?
Det är sant att det man inte kan se eller uppleva är overkligt och därför saknar existens. Man kan ju faktiskt bara ta ansvar för sin egen verklighet, det man verkligen ser och upplever!
Många blir blinda för den vardagliga skönheten vilken de ser dagligen. Antagligen samma fenomen med nedskräpning: har människor det ständigt framför ögonen så blir de blinda för vad de ser.
Men idag kan man faktiskt se ett litet ljus i tunneln här i Italien. Källsortering ökar och kommuner tar numera nedskräpningen på allvar och många lyckas förbättra den kommunala renhållningen. Grupper av vuxna och ungdomar tar egna initiativ till att tömma parker och stränder på avfall. Folk börjar lära sig att ta med sig skräpet hem efter utflykterna.
Det finns många privata krafter i arbete för att värna om det allmänna. Den utbredda uppfattningen om att det är statens eller kommunernas sak att ta hand om skräpet håller på att förändras. Människor börjar inse att de faktiskt är ”delägare” i statens domäner och därför också har del av ansvaret.
Skönhet är en positiv energi vilken förhöjer människans livskvalitet. Det bör därför vara varje människas plikt att värna om skönhetens varande, på samma sätt som vi måste värna om luften vi andas och maten vi äter.
Naturens skönhet kostar inget att uppleva. Den finns helt enkelt där för att behaga oss.
“Our task must be to free ourselves… by widening our circle of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature and it’s beauty.” – A. Einstein
