Memories, watercolor: R. Ekström
“Those who contemplate the beauty of the Earth find reserves of strength that will endure as long as life lasts” -Rachel Carson
Den solbelysta stranden drar uppmärksamheten till sig. Havets vågor väter strandkanten med sitt klara, något kyliga vatten och kontakten skapar bubblor av skum, vilka lekfullt förflyttar sig i takt med vågornas mjuka rytm.
På håll syns konturen av en segelbåt, en rörlig, vit skepnad på jakt efter vinden.
Fotspår i sanden visar människors närvaro i det förflutna, men inte i denna stund.
Stranden är fri i sin intima kontakt med det vida havet, medan vinden lyfter sandkorn i en lätt rörelse, utan bestämd riktning.
En bil närmar sig stranden, i stillsamhet, utan brådska. Föraren tar god tid på sig, söker lämplig plats på den tomma parkeringen.
Och där finner han den, framför den solbelysta, öde stranden.
Det är tidig morgon, många människor är vakna men ingen tycks ha behov av att befinna sig här, just i denna stund. Ingen, utom bilens förare.
I dag, liksom alla andra dagar, har han bilat tre mil för att nå denna strand. Varje dag, samma sträcka och även i dag är han djupt tacksam för att han än en gång lyckats få sin önskan uppfylld. Han är nämligen gammal. Nittiotvå år.
Mannen kliver mödosamt ur bilen, sträcker på sin slitna, erfarna kropp, medan hans livliga blick beundrar motivet han ser framför sig.
Med en lugn rörelse, nästan i Slow motion, söker han sig till bilens bagagelucka, öppnar den mjukt och lyfter ut en stol av trä.
Med stolen under armen vandrar han, i en bestämd riktning, på den mjuka sandstranden, mot havet. Hans spår i sanden följer honom under den korta vandringen. Fem meter från havets närhet stannar han och ställer bestämt ner stolen i sanden.
Sedan sätter han sig med en kärleksfullt, bestämd rörelse. Där kommer han att sitta i stillhet och kontemplera under de kommande 2-3 timmarna. I dag liksom alla andra dagar.
Den gamle minns de många, smärtsamma åren av tungt arbete i de mörka kolgruvorna i Belgien, 900 meter under jordytan, i fukt och damm. Ett ödets otänkbara val vilket gjordes av många arbetslösa italienare, tiden efter kriget.
Han minns de talrika åren av långa, krävande dagar, med krökt, värkande rygg på steniga åkrar, i ett jordbruk som sög musten ur varje jordbrukare, utan att ge tillräckligt tillbaka.
Han minns även de långa, stressiga arbetspassen med att servera på stökiga krogar, allt för att tjäna ihop till det nödvändigaste.
Men framförallt minns han att det saknades tid till att leva.
Nu, på ålderns höst har han äntligen funnit livets mening, här, på denna strand vid Adriatiska havets kust. Just på denna plats! Därför återkommer han, dagligen, så länge han har kraft att ta sig hit och så länge hans sinne är så klart att det låter honom tillgodogöra sig denna gudomliga upplevelse.Hans tacksamhet för dessa rika stunder, denna livets gåva, är omätbar.
Två- tre timmar senare reser han sig, tar stolen under armen och följer spåren i sanden tillbaka till bilen. Han återvänder de tre milen hem, i lugn takt, för att återkomma nästa dag, om ödet så vill.
“Looking at beauty in the world, is the first step of purifying the mind” -Amit Ray
Inspirationen till denna berättelse fick jag av en liten tidningsartikel skriven av journalisten Claudio Bozza om en gammal mans slitsamma liv och hans förälskelse till havet på ålderns höst.
2019 Copyright R. Ekström
