”The secret to living well and longer is: eat half, walk double, laugh triple, and love without measure.” ~Tibetan Proverb
Två ”fotlösa” kängor, väl ingådda men i god kvalitet, möter min blick varje morgon i Turano. De står på parad, väntande, lockande, inbjudande. Det är svårt att avstå. Därför blir det en hel del vandring under sommaren i de massivt lockande Appeninerbergen.
Giuliana är lika ”karaktärslös” som jag i fråga om vandring så när våra tidiga frukostar är avnjutna brukar vi styra bilen mot utsatta mål.
Under frukosten rådslår vi om var vi vill spendera morgonens skörd av nattens ansamlade kroppsenergi. Det finns många höga berg att välja på i våra trakter: Terminillo 2200 m, Monte di Cambio 2081 m, Navegna 1507 m, Gran Sasso 2912 m. Dessutom har vi gott om vandringsleder att välja på, väl utmärkta, runt om i våra skogar på 800 – 1000 m höjd.
Utsikten har naturligtvis stor betydelse, vilket vi får på köpet, men vad som verkligen lockar, tro det eller ej, är det envisa gåendet: steg för steg, meter för meter, uppför och nedför i timmar, i ren, frisk luft. Vi lärde oss tidigt att riktig bergsvandring ska ske i ”slowfox”: jämn, lugn takt utan okontrollerade ryck eller onödiga stopp. ”Piano, piano” som man säger på italienska, vilket absolut inte har med musikinstrumentet att göra utan är italienarnas älsklingsord för att uttrycka den i alla lägen rekommenderade, alldagliga arbetstakten:”Lugnt, lugnt”!
Vandringskängor är nödvändiga då man inte kan vänta sig asfalterade vandringsleder i bergen. Ofta är det stenigt och ojämnt vilket kräver ordentliga sulor. En eller två vandringsstavar är att rekommendera. De är bra stöd när det bär uppför eller utför, vilket naturligtvis är vanligt i bergsmiljö.
Ryggsäcken tillhör utrustningen. En ovan bergsvandrare är benägen att tömma kylskåpet och packa allt de är vana att äta hemma till vardags: pasta, kött och kyckling, skinka och ostar, bröd och tårtor, frukt, grönsaker, vin, öl, vatten och kaffe… Men det får man snabbt lära sig av med när man kommer underfund med att det inte är fråga om en Pic-Nic tur utan en långt utdragen, dryg vandring i mot och medlut med en kylskåpstung ryggsäck hängande på ryggen.
Vatten är ett måste. I vår ålder gör inte törsten sig gällande så som den borde. Därför är det smart att förekomma och dricka trots att törsten inte vill infinna sig. Detsamma gäller mössor för oss tunnhåriga. Solen ber inte om ursäkt på höga höjder.
När passionen för bergsvandring är väckt upptäcker man att man är ganska ensam om det. Det är inte någon aktivitet för den stora massan som istället föredrar att gadda ihop sig på beachen. Man kan gå i timmar utan att stöta på en själ. Men när dessa enstaka ”eremiter” väl dyker upp finns det alltid något att tala om: Bergsvandring!
Om man nu slår sig i slang med dem förstås. Annars blir det bara en kort hälsning med ett medlidsamt, förstående smil.
Ett mycket gott råd är att hålla sig till de utmärkta vandringslederna och inte improvisera efter eget huvud, vilket vi gjort några få gånger, vilket medfört dubbla avstånd och tider långt över vad som var programmerat. Det är lätt att felbedöma både avstånd och riktningar ibland. Och tyvärr fungerar sällan mobiltelefonerna bland dessa solida bergsmassiv. Men som alltid har vi roligt åt dessa ”katastrofala” minnen i efterhand, efter att skavsåren har läkt.
Ibland kan det hända att en vandringsled passerar förbi en ”rifugio”, en slags ”vandrarstuga” med matservering. Då står det oftast kött på menyn, vilket i sig tillhör bergsmiljö och där sitter då ”likasinnade” med trötta och värkande leder och smörjer kråset, som plåster på såren. Oavsett kvalitet och pris så är alla nöjda och därefter går vandringen som en lek.
Naturen har för god vana att erbjuda ”underhållning” av extremt hög kvalitet och det gäller naturligtvis också i bergsmiljö. Förutom sympatiskt dansande fjärilar och underbara, ibland sällsynta växter får man även njuta av högklassiga skulpturer av världsklass.
Dessutom fylls ofta de stora, grönskande ytorna mellan stenhällarna av horder av käcka kor och sköna hästar vilka ostört fortsätter inmundiga sig sina väldoftande middagsmål trots vandrarnas närvaro.
Men allt har ett slut och då anländer höjdpunkten: När vandringen väl är till ända får vi äntligen ta av oss kängorna och sätta oss i en bekvämt avkopplande vilstol, gärna med en kall öl i handen och låta den väl förtjänta trötthetskänslan sprida sig i kroppens alla leder samt göra sig hemmastadd i det för ögonblicket tomma huvudet. Och i den stunden vet man att man inte behöver förflytta sig en enda meter till, den dagen. Man är helt enkelt förtjänt av att vara fullständigt slutkörd! En kärleksfull, tacksamhetens tanke kablas ut till detta fantastiska Universum som tillåtit oss att även denna dag fått ynnesten att deltaga i denna exceptionella upplevelse.
Och en eller två dagar senare är det dags igen och då börjar vi om från början. Tröttheten är glömd, minnena är ljuvliga och de tomma vandringskängorna ser återigen så oskyldigt lockande ut. Vart går vi nu?
