”When we are no longer able to change a situation, we are challenged to change ourselves”- V. Frankl
Vi besökte Amatrice nyligen, Giuliana och jag. Ibland frågar man mig hur det känns att återvända. Om återseendet väcker smärtsamma minnen. Svårt att kortfattat svara ja eller nej på denna fråga.
Syftet med vårt besök denna gång var framförallt att under kvällen deltaga i en minnesgudstjänst för en god vän som gick bort för ett år sedan. Hans familj skulle samlas och vi var inbjudna att deltaga.
Vi bestämde oss därför att ta tillfället i akt att använda dagen till att få veta mer om dagens Amatrice. Jag hade sedan länge en överenskommelse med Sveriges ambassadör i Rom att när vi besöker Amatrice nästa gång vill han gärna göra oss sällskap. Denna dag var denna gång.
Klockan elva precis och exakt anlände ambassadör Robert Rydberg. Besöket var inofficiellt enligt ambassadörens önskemål och det tog vi hänsyn till. Dagen var varm och jag kan tänka mig vad ett officiellt besök skulle ha inneburit med kostym, slips och välputsade läderskor. Bra mycket sundare med kortärmad skjorta, jeans och gympaskor.
Våra goda kontakter med Amatrice kommun förde oss direkt i händerna på journalisten Emma Moriconi, ansvarig för public relations och en god vän sedan många år. Borgmästaren Antonio Fontanella satt i kommunmöte men det hindrade honom inte från att göra ett avbrott för ett vänskapligt välkomnande.
Amatrice har varit en populär samlingspunkt under många år för marknader, utställningar, konserter, kulturutbyten och god vänskap. När staden på endast ett par minuter jämnades med marken av jordbävningen 2016 utplånades även identiteten och det sociala livet för ett mycket stort antal människor. De tvingades nu börja om från början igen. Krävande för alla, men framförallt för barnen och de äldre.
I en nybyggd byggnad, vägg i vägg med det tillfälliga stadshuset, har det inretts ett laboratorium och museum med syfte att samla och förmedla inspiration inför stadens återuppbyggnad. En stor del av salen tas i anspråk av en uppbyggd modell i skala 1:100 som illustrerar den gamla stadskärnan såsom den var under början av 1900 talet.Trots att det är en modell ger den en klar bild över denna charmiga stad, då, innan det hade hänt.
Emma, vår tillfälliga guide, tog oss med in i den förbjudna röda zonen, bevakad av militärer. Ingen släpps igenom utan speciellt tillstånd, vilket borgmästaren utställt för vår räkning. Den röda zonen är den yta där Amatrices gamla stadskärna vilade under århundraden. Mestadels äldre fastigheter, många från förra seklet, där människor bodde, arbetade och umgicks. Populära restauranger och barer i nästan varje kvarter.
Nu fanns där bara en stor, övergiven grusplan med några få kvarstående ruiner. 85-90% av all byggnation är fullständigt raserad till marken och nästan allt material är bortforslat.
Vi fann en liten grund av en husvägg fortfarande kvar i sin ensamhet, som en symbol för ett tragiskt minne: att där fanns en gång en byggnad där människor vuxit upp och levt ett fridfullt liv i generationer.
Det kvarter där jag befann mig under jordbävningen fick vi inte besöka. Där har man ännu inte forslat bort alla rasmassorna vilket gör hela området mycket riskfyllt.
Efter denna tragiska promenad fick vi lugna våra sinnen genom ett besök hos signora Giulia som bjöd på kaffe och hembakade kakor i hennes nybyggda radhus. Giulia, som är i sin ”bästa ålder” vägrade att låta sig fotograferas. Däremot fick vi gärna fotografera hennes hem vilket vi alla fann mycket ombonat och trivsamt. På frågan om hon inte skulle föredra att lämna Amatrice var hennes svar mycket bestämt och kortfattat: ”aldrig i livet!”
Dessa radhus, i sig ombonade och trivsamma, utspridda i olika områden bortom den centrala stadskärnan, är tillfälliga bostäder tills staden någon gång återuppstår igen.
Den yngre generationen är tyvärr tvingad att lämna Amatrice, mot deras vilja. Arbete saknas. Det är de yngre som måste lämna medan de äldre föredrar att stanna kvar. Ett svårt problem för en kommun att lösa.
Rundturen avslutade vi med en sen lunch i ”Food area,” ett nybyggt kvarter där alla stadens restauranger har koncentrerats runt ett torg, med en symbolisk skulptur i centrum. Det visade sig vara nästintill fullsatt i samtliga restauranger och vi fick veta att varje lördag och söndag är det så. Italienarna är ett solidariskt folk och åker gärna långt för att stödja behövande, modiga landsmän och att dessutom få äta gott är naturligtvis ett extra pluspoäng. Detta är räddningen för stadens berömda restaurangnäring. Åtminstone kockar och kypare har jobb.
Vår ambassadör var mycket nöjd med besöket och lämnade oss strax efter lunchen, mätt och belåten. Giuliana och jag inväntade den katolska minnesgudstjänsten som blev en mycket uppskattad upplevelse. Vår vän hade varit musiker och tre kollegor bjöd på underbar musik i den enkla, spartanska kyrkan som byggts i väntan på återuppbyggnaden av de historiska kyrkor som gick förlorade den 26 augusti 2016, klockan 03,36.
Grazie sindaco Fontanella, Emma Moriconi, Giulia, ambasciatore Rydberg!
Arrivederci Amatrice! På återseende!
