” A lake is the landscape’s most beautiful and expressive feature. It is Earth’s eye; looking into which the beholder measures the depth of his own nature.” -Henry David Thoreau
Kvällarna i juli och augusti, efter långa och heta, solgassande dagar, är de stunder då balkongen, med utsikt över Turanosjön, utgör favoritplatsen för Giuliana och mig.
Därifrån kan vi beskåda hur mörkret sakta söker sig fram i landskapet, försynt, utan benägenhet att överrumpla eller störa. Fördunklar territoriet ögonblick efter ögonblick, centimeter efter centimeter.
Pixels
Stjärnorna, som vi vet finns men ännu inte gjort sig synliga, blir plötsligt sällsamma, lysande punkter på det fördunklade himlavalvet. Vartefter mörkret vinner terräng ökar de lysande punkternas antal. Inget hindrar deras utvidgning.
En mycket lätt bris brukar ibland tillhöra dessa kvällars magiska ögonblick. Så lätt att den bara kan uppfattas av någon som längtar efter att få känna dess mjuka, odefinierbara smekning mot sin kind.
På andra sidan sjön, där Colle di Tora har sin plats, nu i mörker, lyser stadens gatubelysningar som små ljuskäglor i gult och vitt, vilka speglar sig impressionistiskt i sjöns vatten. Denna stämningsfulla vatteneffekt ger ett intryck av att orten vilar på dessa vattenspeglingar, som pelare av ljus som bär upp den lilla staden i dunklet.
Tystnaden är något vi här har lärt oss att ta för givet. Den tillhör detta landskap. Denna mättade tystnad som man förutsätter finns i de djupa skogarna, oavsett om någon är närvarande för att lyssna eller ej. En tystnad som inte bara är en avsaknad av ljud utan istället ett av naturens absoluta element; liksom jorden, luften, elden och vattnet.
Dessa är de ögonblick i livet då alla krav och behov upphör. Det finns inte utrymme för nödvändigheter. Sådana tankar får inte lätt fotfäste i stundens välbehag där endast närvaro är befogad att existera.
Enstaka tankar gör sig ibland trots allt gällande, pockar på uppmärksamhet. De är tankar som ständigt söker görandet, alltid i bestämda tidsperspektiv; minnen av sådant som hänt i det förflutna eller planer och önskemål i framtiden. Dessa typer av tankar som stör stundens stillhet genom att svärma för något slag av handling.
Men om närvarokänslan är stark nog räcker det med att med ett avgörande intresse se sig omkring i det suggestiva landskapet och återigen ta till sig stillheten. Då drar sig dessa illusoriska tankar tillbaka i sina gömmor igen och stillheten återvänder gärna utan att låta vänta på sig. Den har ju trots allt inte givit sig iväg någonstans.
“Smekande toner”detalj: R.Ekström
Vår andning finner den rytm som är anpassad till ögonblicket. På avstånd rör sig biljus i kurvigt landskap utan att höras. Ljudet når oss inte. Mörkrets kompakta skuggor absorberar ljuden och ger de dubbla lyktorna en overklig, rörlig närvaro, som två passionerade tangodansare i intimt samordnade rörelser.
Våra sena middagar gör oss dåsiga. Värmen tillåter oss inte äta tidigare. Aptiten lyckas inte göra sig närvarande före ett visst klockslag. De gemensamma kvällsmåltiderna är samtidigt ett avslut på dagens olika göranden. Därefter är det som sagt lugnet och tystnaden som härskar.
Våra samtal är lågmälda utan behov av förtydliganden. Lyssnandet är dominerande. De få uttalade orden, vilka ibland frambringas i viskande form, stör aldrig tystnaden. Otvungna men i de stunderna värdefulla.
”Il mondo in tasca”, Detalj: R. Ekström
Sömnen försöker göra sig påmind. En gäspning kan anas i mörkret men är inte tillräckligt övertygande. Vem vill sova bort ögonblick som dessa. Visserligen tär dagsvärmen på krafterna, de fysiska, men det är lätt att överse med.
Dessa kvällar i juli och augusti väver samman våra gemensamma livsstrukturer som ett spindelnät vilket fångar upp stundernas välbehag.
2019 Copyright Roland Ekström
