”Don’t cry because it’s over, smile because it happened”. -Ludwig Jacobowski
Leonessas ålderdomliga, vackra franceskanerkloster, med sina tjocka murar beklädda med ockrafärgade sandsten, vilket under sekler huserat de s k fattigmunkarna, vägg i vägg med den imponerande Fransiskuskyrkan, slog i veckan stolt upp sina portar för ett icke religiöst men istället kulturellt syfte. Det är många år sedan munkarna lämnade det rymliga klostret för en annan, mindre och bekvämare byggnad i samma kommun. Efter flera års förfall renoverades klostret av kommunen och blev därmed en eftertraktad kulturbyggnad för stadens varierande kulturaktiviteter.
Årets utställningskatalog.
Nu intog istället en omfattande kollektivutställning klostrets rymliga utrymmen och historiska atmosfär med över 250 målningar och skulpturer.
Borgmästaren Gizzi med, till vänster konstkritikern Emidio, Stefania och Massimo – Aionarte
Torsdagen den 22 augusti, klockan 18,00 klippte Leonessas borgmästare Gianluca Gizzi bandet vilket betydde att därmed var årets utställning öppnad och det stora antal besökare som tålmodigt väntade utanför på detta ögonblick äntligen kunde få stilla deras nyfikenhet.
Konstföreningen Aionarte, i samarbete med Leonessa Kommun och ett tiotal lokala föreningar har inbjudit 50 tal nationella och internationella konstnärer att deltaga, varav jag är en av dem.
Detta är femte året i rad som denna populära kollektivutställning arrangeras och tillhör en av ortens populärare kulturarrangemang under denna semesterperiod, då stadens befolkning och turister har gott om tid över för kultur. Leonessa är en omtyckt stad på 1.000 m höjd som erbjuder både frisk luft och lugn och ro, vacker natur och kultur för stressade och överhettade storstadsbor under heta högsommarmånader.
Det är en intressant tillställning där konstnärer från olika delar av Italien och Europa träffas. Många känner man sedan tidigare utställningar, andra är nya kontakter. Efter hängning och förberedelsearbete blir det tid till att luncha tillsammans, begrunda och jämföra varandras alster, upptäcka intressanta nyheter och utbyta erfarenheter och kontakter.
Massimo Bigioni, Abdon Pamich och jag.
Besökarantalet är alltid stort och det blir många tillfällen att bekanta sig med intresserade besökare. Personligen kunde jag bara närvara under invigningsdagen men det räckte för flera intressanta kontakter. Bl.a med Abdon Pamich, en olympisk – europeisk och 40 gånger Italiensk mästare i gång, idag 85 år. Bosatt i Rom men har nyligen köpt sommarhus i Leonessa.
Under kvällen blev jag kontaktad av Mr. Martin Impelmans, ordförande för den internationella föreningen ”Konst utan gränser”. Det visade sig att Martin och hans hustru Wilma driver ett galleri i Holland. Både blev mycket förtjusta i mina konstverk och bjöd in mig på stående fot för en utställning i juni 2020, vilket jag med glädje har accepterat.
Emidio, jag och hunden Trilli.
Konstkritikern och vännen Emidio di Carlo var mycket glad över att jag deltog i årets utställning. Han har ett gott öga till mina arbeten och följer intresserat utvecklingen. Vi har båda samma dramatiska erfarenheter av jordbävningar: han i l`Aquila 2009 och jag i Amatrice 2016.
Månader av isolerat arbete får nu sin belöning: den slutliga kommunikationen med iakttagaren.
Utställningen pågår till den 7 september. Tyvärr får mina tavlor förnöja sig själva med hoppfullt fortsatt intresserade åskådare medan Giuliana och jag kommer att stationera oss i Rieti i samband med stadens populära ”Peperoncino fest” där jag också deltager i en utställning. Dessutom ansvarar herrskapet Ekström för en informativ fotoutställning om vårt vackra Sverige.
