”The truth may be out there, but the lies are inside your head” -T. Pratchett
Det hör till normaliteten att placera en spegel, stor eller liten, ovanför tvättstället i badrummet. Visst, det finns säkert speglar på fler håll i lägenheterna, men badrumsspegeln är nog den vi bekantar oss med mest.
Dag ut och dag in, år efter år, granskar vi ett och samma ansikte, det vill säga vårt eget, tvångsmässigt, på grund av spegelns intima närvaro. Morgon, middag och kväll, till vardags och till fest.
Åren går och personförändringarna hör till livets gång, men den dagliga kontakten med oss själva i spegeln gör oss ”blinda” för utvecklingen. Vi blir så vana med vad vi ser. Det sker en metodisk, gradvis förändring, vilken vi lär oss att acceptera.
Våra vänner hjälper oss också så smått att tro på ett fysiskt ”status quo” med sociala kommentarer om hur vi är oss lika, precis som förr, inte en dag äldre, vilket vi stolt super i oss trots att vi vet att det inte stämmer. Men vi vill gärna tro att det är sant, speciellt för att spegeln är så vänlig att inte visa alltför snabba, drastiska förändringar. Den mjuka, gradvisa indoktrineringen skonar oss från grava, alltför våldsamma kriser.
Först när vi, av nostalgiska skäl, tar fram det gamla fotoalbumet eller klickar fram det på datorn, börjar vi inse vad tidens tand har fört med sig och att ingenting är som förr.
Italienskt media berättade för ett tag sedan om en italiensk köpman, vilken blivit frisläppt efter tre år i fångenskap hos Al Qaeda i Syrien. Vid frigivandet fick han se sig själv i en spegel för första gången sedan kidnappningen och kände inte igen sig själv i spegelbilden. Han tyckte sig ha åldrats 15 år.
Antikens romare hade aldrig tillgång till glasspeglar utan fick nöja sig med speglar av olika metaller, vilka naturligtvis inte gav dem en rättvis bild. De fick aldrig riktigt klart för sig hur de egentligen såg ut och var endast utlämnade till de verbala komplimangerna eller, om de var rika, kunde de beställa ett skulpterat porträtt och därmed få en förskönad bild av sig själv, vilket i sig naturligtvis var bra för självkänslan.
Vad som inte alltid är så bra för självkänslan är de fantastiska barnbarnens utlåtanden. De har en ”överdrivet” naturlig relation med ärligheten. Utan ett uns av blygsel slungar de ur sig vad de anser om skäggväxten, näshåret, de odisciplinerat långa ögonbrynen, påsarna under ögonen, skalligheten eller det tunna, gråa håret, ölmagen mm mm. Komplimanger uteblir och man blir våldsamt påmind om den krassa verkligheten.
Därmed kvarstår faktumet att det nog är bäst att acceptera och uppskatta sig själv för den man trots allt är. Sanningen är att det inte finns någon annan ”jag”. Var och en av oss är ett original och vi vet ju alla att ett original alltid är mer värdefullt än en kopia.
”If you don’t turn your life into a story, you just become a part of someone else’s story” -T. Pratchett
Copyright 2019 R. Ekström
