“The most beautiful thing we can experience is the mysterious. It is the true source of all art and science” – A. Einstein
Den tunga, kväljande sommarhettan vilade tungt över Ostiense, utanför Roms antika murar. Närvaron av malariamygg hörde till vanligheterna, så vanligt att Brnedektinermunkarna, som normalt levde och verkade här i klostergården i anknytning till den stora basilikan, tillfälligt hade lämnat platsen för en något bättre miljö vid Trastevere i Roms centrum. Det stora, imponerande kyrkotaket erbjöd ingen skugga åt de båda arbetarna som befunnit sig där en stor del av dagen.
Trötta men belåtna med att dagens arbete var över blickade de två plåtslagarna ut över det enorma kyrktaket. Arbetet hade inte varit lätt, stuprännorna var gamla och hade verkligen behövt dessa justeringar. Men nu var deras arbete slut för dagen så de kunde samla ihop sina verktyg och göra kväll. En av många slitsamma arbetsdagar var till ända.
alexas-photo
Några timmar senare gick larmet. En fåraherde såg förfärat hur frisläppta eldslågor slickade det enorma kyrktaket. En eld som fick näring av det torra, massiva taket av trä. Under fem dramatiska timmar förstördes stora delar av den gamla historiska basilikan. Det tog två timmar för brandkåren att komma på plats med tre hästdragna kärror med pumpar och utrustning samt ytterligare tre timmar för att få den våldsamma branden under kontroll.
Katastrofen orsakades genom ett fatalt misstag. Plåtslagarna hade glömt släcka de glödande vedträn de använt under arbetets gång vilka sedan, troligtvis med vindens hjälp, hade spridit sig och orsakat dessa ofattbara skador. Den antika, historiska Pauluskyrkan utanför Roms murar hade under några få timmar till stor del ödelagts genom de två arbetarnas oaktsamhet.
Det var den 15 juli 1823 och nyheterna om tragedin spred sig snabbt runt om i världen.Dåvarande påven Leone XII tog två år senare initiativet till insamlingar för att bekosta en återuppbyggnad av basilikan. Detta hörsammades av ett stort antal solidariska katoliker runt om i världen.
Kungarna av Sardinien, Frankrike, De två Sicilien samt Rysslands tsar bidrog till insamlingen till det kostsamma och komplicerade arbetet. 1874 kunde man tillslut avsluta återuppbyggnaden av basilikan genom slutförandet av mosaiken på huvudfasaden.
1928 kompletterades den externa miljön med den fyrsidiga pelargången bestående av 150 pelare.
Saulo di Terzo, född år 8-9 e. Kr., mer känd som aposteln Paulus, fick denna kyrka upprättad efter sig genom beslut av Konstantin, den förste kristne romerske kejsaren.
Efter att ha blivit avrättad under Neros regim, 64 e. Kr. begravdes Paulus utanför Roms murar. Konstantin beslöt att låta resa denna kyrka över Paulus grav ca 300 e. Kr.
Den imponerande basilikan finner man utmed via Ostiense, utanför Roms murar. Närmaste tunnelbanestation är S. Paolo. Kyrkans längd är 131 meter, 65 meter bred och 29,70 meter hög, vilket gör den till Roms näst största basilika efter Peterskyrkan. Den stora kyrksalen är delad i fem skepp som separeras av 5 kolonnader med 20 monolitiska kolonner vardera och saknar sidokapell.
S. Paolo basilikan är ett eftertraktat mål för pilgrimer och därför celebrerar man även här ritualen med öppnandet av den heliga porten vart 25 år trots att kyrkan befinner sig på italienska republikens territorium. Basilikan tillhör den Vatikanska staten och tillgodogör sig därför av de extraterritoriella privilegium och immunitet som gäller för utländska ambassader och dess egendomar.
Denna vackra och oerhört imponerande byggnad fördes välförtjänt upp på Unescos världsarvslista år 1980. Ett mål verkligen värt ett besök vid resa till Rom.
Photo G. Modonesi
