” Life is inherently risky. There is only one big risk you should avoid at all costs, and that is the risk of doing nothing.” -Denis Waitley
De av naturen skulpterade klippmassorna som pompöst exponerar sig mot den extremt klarblåa himmelen framför oss är på topparna pudrade av snö. Det är den tjugonde februari och man förväntar sig att en bländande vit, massiv snömantel ska täcka hela uppenbarelsen. Men detta år är inte som tidigare år. Vårsolen slösar värme över landskapet och nederbörden uteblir utan större tvekan.
Vi är i den nordöstra ”utposten” av Provinsen Rieti och vårt mål är Amatrice. Staden under förvandling, eller rättare sagt staden som ska återuppstå efter att den jämnades med marken vid jordbävningen i augusti 2016.
Det sägs att bergsfolk är tystlåtna och orubbligt envisa. Vad gäller tystnaden är det den vilda bergsnaturen här på 1.000 meters höjd som får stå för den beskrivningen medan befolkningen i Amatrice är allt annat än tystlåten.
Däremot stämmer liknelsen med envisheten. Har de beslutat att leva vidare i denna vidunderliga bergsmiljö, trots den dramatiska upplevelsen jordbävningen stod för, så ska deras stad, som då på mindre än tre minuter upphörde att existera, återuppstå igen. Kosta vad det kosta vill!
Trots den något isolerade position Amatrice innehar på kartan pulserar här en enveten energi som strålar av återvunnet självförtroende. Byggkranarna står ståtligt utspridda i de områden som ska bebyggas. Ettriga maskiner och högljudda röster från byggställningar visar på en envis vitalitet. Något händer, även om flera tycker att det inte går tillräckligt snabbt. Längtan efter att åter få ett eget hem efter en lång, oviss väntan i de temporärt uppbyggda, barackliknande radhusen är överväldigande.
Amatrice var sedan årtionden en populär stad att besöka när längtan efter en god lunch eller middag var målet. Maträtten ”Spagetti amatricana” hade fått spridning långt utanför de italienska gränserna och restaurangnäringen var en trygg inkomstkälla som erbjöd arbete åt en stor del av stadens befolkning. Därför var ett av de första målen att bygga upp nya, fräscha restauranglokaler åt de hemlösa krögarna.
Vi är på besök hos vänner som passerat tiden sedan det obeskrivliga hände i ett tillstånd av djup saknad: saknaden av släktingar och vänner som inte längre finns, saknaden av hem och tillhörigheter som de fick lämna i all hast, saknaden av visshet om hur deras framtid ska gestalta sig, saknaden av det gemensamma, sociala liv vilket var djupt förankrat i den gamla stadskärnan som nu inte längre existerar.
Våra vänner har bett mig att måla ett för dem viktigt minne av deras balkong, alltid dekorerad med blommor, vilken var deras bomärke ut mot gatan där vänner dagligen passerade och ofta blev uppbjudna på kaffe eller kanske bara utbyte av en pratstund. Samma balkong jag sökte någon timme efter att skalven dömt staden till förstörelse, när jag, inlindad i ett smutsigt överkast, planlöst irrade omkring och sökte mänsklig kontakt. Balkongen, som då saknade blommor, hängde planlöst utmed fasaden, balkongdörren stod ofrivilligt på glänt och jag anade ödslighet i förstörelsen innanför.
Nu, efter nästan fyra år, när jag överlämnar min akvarell av hur balkongen en gång såg ut, får jag samtidigt uppleva en bekräftelse av hopp i deras ögon. Äntligen har det meddelats att huset som inte längre finns ska byggas upp på nytt, vilket betyder att de inom en förhoppningsvis snar framtid äntligen får flytta in i deras efterlängtade hem.
Vi gläds med dem och vi gläds över deras drömmar om förändring, deras förmågor att finna anledningen till en framtidstro vilken vilar i grunden av alla levande varelser.
En spontan inbjudan till deras nya hem efter inflyttningen, om den än bara finns på ritningarna för tillfället, tog vi tacksamt emot.
Modell av Amatrice före jordbävningen.
Amatrice kommer att återuppstå igen. Naturligtvis inte med den antika charm de gamla byggnaderna erbjöd, den atmosfär som tidens tand avsatt i varje kvarter. Men istället byggs staden med skrupulös noggrannhet enligt moderna normer vilket förhoppningsvis kommer att inge trygghet hos invånarna.
Atmosfär och trivsel skapas av människor så jag är övertygad om att med tiden kommer staden att förmedla dess invånares temperament, kreativitet och återfunna livsglädje igen.
copyright 2020 R.Ekström
