”When you rise in the morning, give thanks for the light, for your life, for your strength. Give thanks for your food and for the joy of living. If you see no reason to give thanks, the fault lies in yourself.” -Tecumseh
Jag slår inte upp ögonen trots att jag är vaken. Min kropp känner nattens intensiva mörker, min huds porer andas in den och berättar för mig vad jag inte ser. Mörkret finns där, jag behöver inte se det för att veta att det fyller utrymmet runt omkring min säng: från golv till tak, från vägg till vägg, smeker mina kinder och får mig att njuta av sängvärmen under duntäcket.
Klockan är säkert fyra, kanske fem på morgonen. Även detta känner jag utan att behöva få det bekräftat. Jag lyssnar andäktigt på min älskades lätta andning vid min sida: rytmisk, rofylld.
Även denna dag börjar snart som de andra vilka passerat med en konkret känsla av ett förflutet. Men jag är inte missnöjd. Att vakna till dessa rofyllda stunder med en fullständig avsaknad av ljud eller rörelse är ett privilegium. För ett ögonblick har världen avstannat helt. Alla de bisarra, materialistiska läten som normalt fyller vardagen, utan att ens be om ursäkt för det störande de åstadkommer, har tillfälligt upphört att existera. Jag behöver inte öppna ögonen för att förnimma mörkrets tystnad. Den är så konkret närvarande.
Allt är förändrat. Jag levde under lång tid med förfäran, avsky för det jag i denna stund njuter av. Och det är inte alls länge sedan även om det känns så avlägset. Då vågade jag inte ge sömnen fullständig frihet. Rädslan av att något skulle hända levde länge i mig och var en del av nattens påträngande mörker. Det mörker jag hade tvingats acceptera när skalvet krävde villkorslös närvaro. Då skulle en glimt av månens klara sken gjort underverk. Men den fann ingen ingång i det våldsamma kaos som pågick där jag befann mig.
Det får mig också att minnas min tidiga barndom, de avgörande små stegen som ledde till mina föräldrars säng där jag sökte den trygghet jag känner här och nu, i detta ögonblick. En trygghet som inte är alla förunnad.
Jag är inte missnöjd över att vakna innan morgonljuset gör sitt intåg. Tvärtom! Denna stillhet och närvaro inbjuder till meditation. Ett rofyllt ögonblick som detta är svårt att finna under dagens ibland alltför febrila närvaro då tankarna vägrar att göra uppehåll i sin slaviska aktivitet. Det sägs att vi tänker 65.000 tankar per dygn varav 95% är samma tankar vi tänkte dagen innan. Dessutom lär tre fjärdedelar bestå av negativitet. Inte konstigt med tanke på att människors dårskap runt om i världen göder våra sinnen med destruktion och negativitet.
Denna tidiga, rofyllda morgonstund tillåter mig att ta kontrollen över tankarna vilka fortfarande är yrvakna och ännu inte funnit sig i situationen.
Detta är stunden då jag har mig helt för mig själv, då medvetandet inte störs av skräniga, störande tankar. Det är nu jag kan tillåta mig låta tacksamhetens djupa känsla flöda igenom mitt nyvakna, klara sinne: Tacksamheten över mitt liv, min familj, mina vänner. Tacksamheten att dagligen få äta mig mätt, få sova tryggt i min egen säng, ha ett hem ingen kan ta ifrån mig liksom tacksamheten över min ålderdom, min friska kropp och att leva i ett fredligt land där mänskliga rättigheter respekteras. Tacksamheten över att få tro, tycka och tänka i full frihet. Tacksamhet för att finnas till.
Vetskapen och den dagliga påminnelsen om den omänskliga karusell som okontrollerat snurrar besinningslöst runt om i världen och tvingar så många människor: barn, kvinnor och män till så mycket lidande, är den väckarklocka som får mig att vakna och inse allt jag verkligen har att vara tacksam över. Den listan kan göras oändligt lång, så lång att den utan hinder fyller hela mitt återstående liv med obegränsad tacksamhet.
Copyright 2020 målningar: Roland Ekström
