”Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited to all we now know and understand, while imagination embraces the entire world, and all there ever will be to know and understand.” ― Albert Einstein
Detajl: R. Ekström
Nyheten slår ned som en blixt i vårt kvarter. En kvinna i grannhuset är positiv till coronaviruset!
Plötsligt är epidemin inte längre bara en teoretisk sannolikhet någonstans där ute i periferin, anonym och förhoppningsvis otänkbar. Nu är avståndet decimerat och ett virus har flyttat in i vårt grannskap, i närrummet, strax intill.
Jag kontrollerar snabbt siffrorna tillhörande vår lilla komun i Roms norra utkant: antal invånare drygt 15.000, aktuellt antal smittade 35 och ett dödsfall. Vår granne tillhör de 35 smittade.
Från ett av italiens många ”infekterade” ålderdomshem, situerad i en vacker parkmiljö någon kilometer utanför vår kommungräns, har viruset, genom att lömskt och osynligt angripa både hemmets åldringar och anställda, lyckats nästla sig in i vårt lugna och trygga bostadskvarter.
Den karantän vi alla tvingats acceptera och skrupulöst efterfölja sedan början av mars känns plötsligt något meningslös. Bräckligheten i kampen mot spridningen av detta oönskade virus visar sig i all sin tydlighet.
Den oskyldige kvinnlige ”smittbärarens” hela familj, 6 personer, är därmed dömd till en hårdhänt isolering de kommande dagarna.
Vi och övriga boende i kvarteret rannsakar våra kontakter med den drabbade kvinnans familj under den senaste perioden. Jag minns tiden före vårt utegångsförbud, våra möten på gårdsplanen med kvinnan i sin vita arbetsdräkt, trött och reserverad, återvändande från sina långa, krävande nattpass på vilohemmet medan vi, utvilade, inledde våra morgonpromenader. Vänliga hälsningar utbyttes alltid utan att direkt övergå i samtal.
Den allmänna karantänen har nog trots allt fungerat väl. Vi har på sannolika grunder inte haft sådan intim kontakt att vi kan ha utsatts för en smittorisk.
Men tankarna går obönhörligen till den utsatta familjen: svärmor, mamma, pappa och tre små barn, isolerade i en vision av okänd fara ingen kan förutse. Frågetecknen är många och svaren otydliga.
Tacksamt tar de emot allas våra solidaritetsyttringar men avböjer bestämt all erbjudan om hjälp. Det tar vår kommun på sitt ansvar.
Själva måste de ombesörja dagliga minutiösa kontroller av alla familjemedlemmars kroppstemperatur och rapportera till myndigheten. Enligt uppgift mår de alla bra.
Tre dagar har nu gått sedan situationen blev känd och rofylldheten, som hittills har tillhört vår 50 dagar långa karantän, har återinträtt om än med en viss liten påminnelse om vad som pågår. Allas undran om eventuella förändringar får inget svar.
Akryl: R. Ekström
Samhällets beslut med att allmänt införa karantän och kräva att en hel befolkning ska hålla sig hemma, kanske i månader, har bland annat haft som syfte att undanhålla de äldre, de svagaste från den okontrollerbara smittan. I stället inträffar det som inte skulle få ske: ”Casa di riposo”, vilohem som de kallas här, har visat sig bli nationella smittohärdar för de värst utsatta. På ett ögonblick får ett aggressivt virus kontakt med tiotals ovetande människor, oftast med en eller flera underliggande sjukdomar.
Polisen har, efter ett stort antal anmälningar, inlett utredningar för att finna orsak och ansvar. Intervjuer med anställda visar genomgående brist på kompetens, utbildning och utrustning.
Trots allt fortsätter den positiva nationella trenden med antalet smittade att sjunka och friskförklarade att öka. Tyvärr ökar just nu också dödsantalet, speciellt i de högre åldrarna.
Därför uppmärksammades nyheten på bästa sändningstid i TV när ett äldre par, hon 79 och han 86, efter en plågsam och intensiv behandlingperiod, lyckliga och hand i hand lämnade sjukhuset, kurerade och friska, medan tiotals tacksamma läkare och sjuksköterskor, stolta och lättade applåderade parets framgångsrika tillfrisknande.
