”Life is inherently risky. There is only one big risk you should avoid at all costs, and that is the risk of doing nothing.” – Denis Waitley
Med 60 dagars karantän under vingarna är det så dags att ”låsa upp” det italienska samhället igen och en okänd variant av frihet hägrar. Måndag 4 Maj får vi lämna vårt ”fängelse.” Men vad kan vi vänta oss?
Naturligtvis kan ingen i förväg veta hur det kommer att bli.
Akryl: Roland Ekström
TV, radio, tidningar och sociala medier har flödat åsikter över oss isolerade invånare, lätta ”mediaoffer”, instängda i våra krypin. Fotboll, livekonserter, underhållning och teater försvann från Tv skärmarna för att ge plats åt gammal skåpmat, repris efter repris på grund av att nyproducerade program med publik ställdes in.
Däremot har de dagliga expertpanelerna regerat storstilat. Många nya personligheter: professorer i virologi, immunologer, politiker och journalister har blivit älskade eller hatade under den här tiden. Vårt behov av åsikter från ”vise män och kvinnor” har förtydligats mer än någonsin. Stämmer deras åsikter med våra behov och förhoppningar blir de även våra idoler. Går det emot dessa ideal framstår de osympatiska och deras åsikter är inte vatten värda.
Personligen upplever jag att denna uppsjö av synpunkter har skapat en slags ”dypöl” där man inte längre kan få fotfäste, liksom kvicksand: ju mer man rör sig ( läser, lyssnar, följer debatterna) desto mer sjunker man ner i förvirringens träsk.
Akryl: Roland Ekström
En känslig målgrupp som nås lätt av massmedia har visat sig vara den mest utsatta, den så kallade riskgruppen, de äldre. Många är instängda i institutioner där de inte har någon som helst rörelsefrihet. Även alla pensionärer, isolerade i sina hem utan tillstånd att varken gå ut på en promenad, träffa sina vänner för en pratstund eller spela kort. Detta massiva utflöde av nyheter har träffar dem som ett ”slag under bältet.”
Rädsla föds ur ängslan att förlora något: frihet, hälsa, trygghet, egendom, vänskap, kärlek, livet…
I denna situation som råder idag vet inte ens regeringen, trots all deras experthjälp, vad som kommer att hända i morgon, i övermorgon, nästa vecka, i framtiden. Detsamma gäller oss medborgare.
Det enda jag vet är vad som händer oss här och nu och det får räcka för att stilla vår oro. Rädsla är intellektets tankemonster!
I kristider som denna söker jag personligen alltid efter ”goda nyheter”. Jag har behov av balans, en gnutta ”kris” och en gnutta ”det fixar sig.” Då det har visat sig att även experterna har olika åsikter om samma ämne finns det alltid en chans till balans. Men visst, de positiva är naturligtvis svårare att finna medan det verkar vara en magnetisk dragning till negativa nyheter.
Detta är inte ett försök att förneka ”verkligheten” men jag vill inte heller att denna verklighet ”stympar” mitt liv INNAN viruset gör det. Det finns ju trots allt riktigt goda odds, statistiskt sett, att jag slipper möta denna osympatiska inkräktare. Det beror faktiskt mycket på mig själv.
Därför plockar jag återigen fram min gamla, pålitliga optimism ur ”förrådet”, lite tilltufsad, så jag putsar upp den lite lätt och ställer in mig på samma frekvens. Min optimistiska förhoppning är att när den första stora chocken har lagt sig och vi börjar acceptera samlevnaden med detta virus så kommer vårt samhälle att så sakteligen förändras till det bättre. Det okontrollerade, stegrande ”glädjerus” vi levde med före epidemin var på sikt ohållbar. Det går inte att expandera i det oändliga. Nu har mänskligheten chansen att göra de förändringar som inte tilläts tidigare, när allt bara var ”vind i seglen.”
Muhammad Yunus, ”de fattigas bankir”, nobels fredspristagare 2006, förklarar i en intervju att trots de katastrofala effekter pandemin har orsakat i världen har vi en möjlighet utan tidigare jämförelse: frågan är om vi ska sträva mot att ta världen tillbaka till det tillstånd det var före coronaviruset eller projektera om världen för en ny start. Det är upp till oss att bestämma!
