“Those who contemplate the beauty of the Earth find reserves of strength that will endure as long as life lasts.” – Rachel Carson
Den stillsamma natten till måndagen gav mig inte någon ro. Mörkret var visserligen behagligt inbjudande för sömn och stillheten var total, som att inget skulle störas, inte ens de fagraste drömmar. Nattluften var ljuvligt klar, bärande en behaglig svalka. Trots detta kunde jag inte sluta mina ögon. Eller snarare, släcka mitt vakna sinne. Energi i form av kärleksfull förväntan genomströmmade min kropp i vågor trots att jag inte rörde mig under täcket. Madrassen tycktes orörd, så stilla var min kropp, som i meditation.
Vår sextiodagars långa och påtvingade karantän var för tillfället till ända och känslan av att få omfamna ett ögonblick av frihet gav sig tydligt gällande. Den italienska statens många, maktlystna dekret och det osynliga virusets hot om fysiska represalier hade gemensamt tuktat det ”odisciplinerade” italienska folket till total lydnad. Vilken av de två hoten var största orsaken till den framgången får vi aldrig veta men slutresultatet tycks ha överträffat alla tänkbara förväntningar.
De första, stapplande stegen på kommunens välskötta promenadstråk var beundransvärt behagliga. Två månaders avhållsamhet kändes besegrade och lusten att sträcka ut benen i framåtskridande rörelse, vilket förde kroppen i god takt vidare i önskad riktning, växte i sinnet: ut, vidare, framåt! Giuliana och jag var inte ensamma på stråket, men vi var förvånansvärt få. De flesta saknade masker vilket inte heller krävdes utomhus. Men distansen hölls med goda marginaler.
Rapporterna från stora delar av Italien, från norr till söder, var efter dag 1 överraskande positiva. Rädslan över lag var ju att folk skulle välva ut som ”vilda buffelhjordar över en torr och dammig prärie” men ingenting liknande inträffade denna magiska dag trots att 3-4 miljoner anställda återupptog sina arbeten.
Experternas allvarsamma varningar har tydligen inte klingat för döva öron, även om det säkert kommer att visa sig finnas syndare. Alla är vi väl indoktrinerade med skräckscenariot av vad som kan hända om vi inte sköter vår frihet med stor självdisciplin. Efter att ha varit fråntagen den i två månader behövs förhoppningsvis inte andra övertalningsmedel.
Äntligen kunde medvetandet befrias från den instängdhet karantänen orsakade, vilket tillät ögonen att tillgodogöra sig det rika urval av fägring naturen erbjöd. Vartefter stegen förde oss vidare förändrades sinnesintrycken. Jag upplevde det som en osannolik återkomst till livet.
Denna tidsperiods överglänsande skönhet är inte jämförbar med något annat av årets mångfacetterade meny. Våren har nu sin fulla rätt att demonstrera sin suveränitet vilket sker med all den inspiration endast naturen besitter. Därför lämnade vi tacksamt bakom oss den hysteri viruset har orsakat och inriktade oss på livet, här och nu.
Blommorna tog omedelbart en central plats under vår vandring och fick inspirationens gåvor att flöda genom sinnet, vilket ledde till ofrånkomliga reflektioner:
Att beundra skönheten i en blomma anses i många kulturer kunna medföra en människas andliga uppvaknade därför att skönhet är en grundläggande del av människans inre varande, dess grundläggande, sanna natur.
Det första erkännandet någonsin av skönhet kan ha ägnats blommornas skönhet vilket därmed kan anses vara en av de mest signifikativa händelserna i utvecklingen av människans medvetande. Känslan av lycka och kärlek är säkert väl förenat med denna upptäckt.
Blommorna ger ett uttryck för en extern våglängd av skönhet som motsvarar människans inre våglängd av skönhet. De är på så sätt budbärare från ett annat rike, som en bro mellan fysiska och icke fysiska världar.
Förutom den synliga skönheten förmedlar de också sköna dofter som alltid har tilltalat människan.
Så när vi nu beundrar blommornas skönhet öppnas ett fönster till vårt inre varande. Därför är lotusblomman en central symbol inom Buddhism. Den leder in till det grundläggande medvetandet.
Alltså finns det ett gott skäl till att fylla vår tillvaro med vackra, sköndoftande blommor i våra hem, arbetsplatser och i trädgårdar. De förgyller inte bara det yttre rummet utan också det innersta av vårt medvetande. De skapar harmoni, lycka och glädje genom sin skönhet.
Inte förvånansvärt att denna ”frihetens promenad” skulle öppna det lilla filosofiska fönstret på vid gavel vilket trots allt stått något på glänt under lång tid.
Sedan får den nära framtiden förmedla den andra sidan av verkligheten vilken fortfarande är fylld av dunkla frågetecken.
