“Den främsta orsaken till olycka är aldrig situationen i sig utan dina tankar om den.” – Eckhart Tolle
Vädret är aldrig så fint som i de ögonblick man inte får njuta av det!
I skrivandets stund befinner jag mig ovilligt till sängs, om än inte nedbäddad, medan solen briljerar med sin skönhet klarare än någonsin och temperaturen är på en solidarisk nivå.
Entusiasmen, eller kanske snarare stoltheten, drev mig aningen för långt i ett trädgårdsarbete som låg utanför mina normala normer. ”Måste det göras ska det göras som en hel karl” klingade i mina öronen medan jag lyfte skyffel på skyffel med den mättade, bruna jorden från marken till skottkärran, med en salig önskan att se mängden jord i skottkärran väsentligt öka medan jorden på marken minska till obefintlig nivå.
Tusch och akvarell: R. Ekström
Är detta ett jobb för en artist?” flinade en granne ironiskt.
”Tack för den repliken” mumlade jag oberört medan krafttagen ökade av ren trots. Jag ska nog visa vad en svensk viking går för!
Till saken hör att mina grannar är bönder i ordets rätta bemärkelse. De är uppvuxna med jorden, har säkert jord i ådrorna och andas troligtvis mer jord än luft. Därför förpliktar allt nödvändigt trädgårdsarbete, för det görs under ”nyfiken expertgranskning”, om inte ovanifrån så åtminstone från sidorna.
Genom noggranna studier på internet, både svenska och italienska sidor, har jag, med support av Giuliana, konstaterat att jag troligtvis har råkat ut för ” piriformis syndrom!” Jag vet, det låter inte klokt men det heter så. En muskel i skinkan som svullnat av överansträngning ( överambitiöst trädgårdsarbetet) och trycker på ischiasnerven. Dubbla smärtor vilka gör sig påminda från rygg till fotled. Orsaken är enkel: från mycket stillasittande, speciellt under karantänen, till extremt och improviserat kroppsarbete har i ett ögonblick chockerat slumrande muskler med resultat att jag därför har bestraffats med ett syndrom med det otänkbara namnet ”piriformis!”
Enda position muskeln och nerven accepterar med viss tillfredställelse är horisontell, vilket innebär sängläge. Det betyder att dagarna kan tyckas bli ointressanta. Men för att göra något positivt av en i sig negativ situation passar jag på att skriva och att läsa, vilket inte utmanar varken nerv eller muskel. Just nu krånglar jag mig sadistiskt igenom en italiensk volym på 250 sidor i ett tappert försök att förstå en litterär ”duell” mellan en ateist och en teolog, båda mycket kända personligheter i Italien. Vad dispyten däremot visar klart och tydligt är människors tvångsmässiga behov av att alltid ha rätt, oavsett möjligheten att bevisa än det ena, än det andra. Hur ska två så olika världar kunna mötas?
Medan viruset lever rövare ute i samhället har jag beslutat att hos mig kommer den inte in, inte ens via TV eller radio. För tillfället räcker det med den tortyr muskelvärken utsätter mig för.
Tusch och akvarell. Detalj: R. Ekström
Apropå tortyr och med tanke på att tankarna normalt lever sitt eget okontrollerbara ”raggarliv” i huvudet passar jag därför på att sätta dem på plats genom att visa vem som är herre på täppan. Jag gör som buddisterna, trycker på pausknappen och stänger tankarna ute medan jag koncentrerar mig på nuet, det vill säga min inre och yttre omgivning. Man skulle nog kunna kalla det för en slags omvänd ”Mind training” på så sätt att jag tränar tankarna att inte ta sig friheter, utan endast agera när jag har behov av dem. De ska helt enkelt ”hållas i koppel.”
Resultatet är mycket positivt. Speciellt nu i denna kristid då tankarna med förkärlek aktiverar sig med negativism, rädsla och misstro inför vad som kan eller kommer att hända i den nära eller fjärran framtiden. Genom att hålla denna typ av tankar ”i koppel” och istället koncentrera mig på vad jag sysslar med för stunden: vad som finns omkring mig i min omgivning, den vackra utsikten, den sympatiska inredningen, energien som flödar i mina kroppsdelar från topp till tå, andningen etc. gör att tankarna förlorar energi och negativismens styrka och dess inverkan förminskas. Det ger en behaglig, avkopplande känsla som resultat och kan rekommenderas. Till och med denna onyttiga och icke produktiva konvalescens blir därigenom trots allt njutbar.
Därför avhåller mig från att föda tankarna med de störande, osympatiska nyheterna om krisens alla faror, vilka i överflöd kablas ut i världen och förnöjer mig istället med att i all enkelhet och med stor tacksamhet tillgodogöra mig det kärleksfulla sällskapet med min kära hustru, tillfredsställa smaklökarna med god aptit, beundra den behagliga luften mina lungor andas in, granska solens livfulla lek med de tacksamma blommorna, låta de gamla möblerna få ny innebörd i solgasset och så vidare. Det lilla och nära i det stora ger ett behagligt, tillfredställande sinnestillstånd, avlägset från ”krisens hysteriska väntrum.”
