Akryl. Detalj: R. Ekström
”It is better to believe than to disbelieve; in doing you bring everything to the realm of possibility.” ― A. Einstein
Mitt sjuåriga barnbarn Camilla och jag är tillsammans, sittandes på varsin stol ute på terassen med ca fem meters avstånd från varandra medan solen ännu inte överdriver sin intensitet. Mellan oss har vi satt en boll i rullning, än från den ena, än från den andra. En enkel lek som med barnslig förtjusning tilltalar både henne och mig. Oftast når bollen målet, vilken är någon av oss två, ibland hamnar den utanför spelområdet vilket omöjliggör det för oss att nå den, sittandes kvar på våra platser. Någon måste då resa sig för att hämta den.
Denna gång är det min tur att inhämta bollen, vilandes på några få meters avstånd från mig.
”Kom till mig, boll! Kom, jag väntar på dig” kommenderar jag medan jag sträcker min vänstra arm i riktning mot bollen. Jag vinkar samtidigt lätt med handen för att indikera riktningen.
Camilla stirrar storögt och förvånat, ömsom på mig, ömsom på bollen men säger ingenting, som att hon intresserat väntar på en förståelse av vad som är i görningen.
” Det borde vara möjligt att få den att komma tillbaka till mig” säger jag aningen filosofiskt, som för att övertyga oss båda.
Bollen ignorerar min inbjudan och ligger stillsamt kvar på sin utvalda plats.
Jag reser mig oändligt sakta, med armen fortfarande utsträckt mot bollen, tar de få stegen som behövs, knäböjer och placerar bollen försiktigt och uppmärksammat i ena handen. Sedan, lika lugnt och koncentrerat, går jag tillbaka till min plats där jag sätter mig ner, allt medan Camilla storögt granskar varje rörelse jag gör.
Jag lyfter armen med bollen i handen och med ett segervisst uttryck för att visa det tydliga beviset på att min önskan har gått i uppfyllelse: bollen har återvänt!
” Ser du, Camilla! Bollen återvände till mig” säger jag med övertygande stolthet i rösten.
Camilla tar onödigt lång tid på sig innan hon svarar:
” Men det där gillas inte! Du hämtade ju bollen.”
Jag låtsas bli förvånad över hennes tvivel på min duglighet.
”Men syftet var ju att bollen skulle återkomma till mig, eller hur? Vad jag sedan valde för metod för att återfå den är ju oväsentligt. Det viktiga var väl ändå att få den tillbaka!”
Jag skrattar och rullar bollen mot henne, övertygad om att denna lilla paus är över, men hennes ansiktsuttryck har förvandlats, hennes blick är frånvarande och bollen rullar förbi henne utan hennes deltagande.
Akryl. Detalj: R. Ekström
Hennes uppmärksamhet är inte längre hos bollen eller den soliga terassen eller de nyfikna gråsparvarna i det närliggande olivträdet eller hos mig. Hennes inre universum har uppslukat all hennes närvaro.
För att få henne tillbaka till där vi befinner oss börjar jag peka ut synliga objekt i området medan jag säger: ” titta vilken gul blomma, ser du traktorn där borta, hör du att grannens hund skäller, vilka fina skor du har!”
Snart får jag tillbaka hennes uppmärksamhet och vilja att prata.
”Vad hände?” frågar jag vänligt.
Teckning: Camilla
” Jag skulle vilja kunna flyga och göra konster som Winx, Spiderman, och Harry Potter men det går inte hur mycket jag än önskar det!”
Först tror jag att hon skämtar men snart inser jag att det är allvar. Det handlar om den starka påverkan Videofilmer, spelen och tv serierna har på henne och säkert många andra barn.
Det är ju så sant att i fantasin, vilket speciellt är barnens värld, kan allt göras. Det finns inget som inte är möjligt.Tyvärr avtar denna kreativa synpunkt med åren och vi kan lätt bli cyniska med tanke på ”mirakler och mysticism.”
Jag har haft förmånen att under hela mitt liv få hålla barnet inom mig mer eller mindre vid liv, tack vare de kreativa aktiviteter jag ägnar mig åt. Det har på många sätt lärt mig att ingenting är omöjligt, allting är möjligt. Det är helt upp till mig själv.
Att jag sedan måste resa mig och förflytta min kropp för att hämta bollen så är det, när det kommer till kritan, ett formidabelt konststycke. Tänk vad som verkligen krävs för att sätta kroppens alla funktioner i aktion och genomföra exakt det jag önskar. Och dessutom med full precision!
Om vi för en stund glömmer automatiken som styr våra kroppar och handlingar och istället blir riktigt medvetna om varje liten rörelse och handling vi utför så finns det inget att avundas dessa påhittade ” magiker!” Vi är alla av naturen födda med supertalanger!
