akryl på duk, detalj: R.Ekström
”The more violent the storm, the quicker it passes.” – Paulo Coelho
Vid första anblicken verkar baren öde men när jag väl kliver in ser jag några få bord upptagna, medan det är tomt vid bardisken. Serveringen sköts av en något uttråkad ung flicka som har för litet att göra. Normalt står folk tätt intill varandra vid disken för att svepa sin espresso, vilket sällan tar lång tid, eller en kall öl i sejdel medan luften fylls av deras skratt och högljudda röster. Italienarna älskar sällskap och närhet och trots intimiteten talar de ofta med ljudliga, energiska stämmor.
Nu är det annorlunda, bardisken är öde och tystnaden är påtaglig.
Det händer någon gång att Giuliana och jag stannar till och tar en aperitif i denna bar. Den är rymlig och trivsam och man kan även bli serverad, bekvämt sittandes vid ett bord.
Idag är jag ensam och söker en plats i avskildhet. Inte för att jag inte vill bli störd men ibland är det skönt att smälta in och vara en del av inredningen. Jag älskar nämligen att studera människor utan att för den skull vara påträngande. Utseenden, uttryck och rörelser fascinerar mig. Kanske det beror på mitt konstnärliga intresse. Jag målar ofta människor. Visserligen anser jag mig vara en ”ensamvarg” men mitt intresse för människor är stort.
Jag får cappuccino och kaffebröd serverat vid bordet. Mjölken är väl skummad och jag tillför en osynlig strimma socker i koppen. Både kaffet och brödet är njutbart.
Tusch och akvarell, detalj: R. Ekström
Några meter från min avskilda position finner jag en kvinna och en man vilka tilltalar mitt intresse. Något hos dem drar till sig hela min uppmärksamhet.
Kvinnan, med sina latinska drag och elfenbenssvarta, lockiga hår, vilket flyter från huvudet över hennes axlar och bäddar in ansiktet i en mjuk bakgrund, tycks mig något äldre än mannen vid samma bord. Hon är den av de två som talar, med yviga, demonstrativa gester. Jag får intrycket av att hon är intensivt men samtidigt kontrollerat upprörd.
Akryl på duk, detalj: R. Ekström
Mannen, även han latinsk till utseendet, bekvämt tillbakalutad i sin stol och med benen i kors, förhåller sig orörd. På bordet står två urdruckna kaffekoppar och en telefon ligger slarvigt utslängd nära sockerskålen.
Vad som fascinerar mig är inte kvinnans expressiva dramatisering av något som rör hennes inre eller yttre liv utan det är mannens känslofulla orörlighet, hans oändliga uppmärksamhet i vilken kvinnan tar allt utrymme. Det finns inget hos mannen som antyder oenighet. Hans pose visar klara tecken på en absolut närvaro. Trots hennes intensiva, ibland gälla röst hör jag inte hennes ordflöde. Jag lyssnar inte utan är bara intresserad av att begrunda de två fysiska gestalterna.
Akryl på duk, detalj: R.Ekström
Mannens övertygande stillhet under lyssnandet absorberar kvinnans kommunikation. Hans uppgift tycks inte vara att döma eller värdera hennes åsikter, inte heller att vara ointresserad eller uttråkad. Han har intagit lyssnarens roll vilken innebär att vara fullständigt närvarande och uppsluka hennes kommunikation till fullo. Endast på detta sätt kan hennes aggressiva dramatisering rinna ut i ett intet, i en kloak där reaktiva tankar och känslor förgås och dess existens upphör.
Han tycks vara väl medveten om att hon genomgår en tillfällig förvandling från en ”sanningens kärna”, vilken han känner så väl, till ett våldsamt vilddjur som klöser verkligheten i bitar. Men genom att han bevarar sin roll som lyssnare med god självdisciplin vet han att hon kommer att återfinna sig själv snart igen.
Akryl på duk, detalj: R. Ekström
Exakt detta får jag framför mina ögon se hända. Kvinnans gester avtar i format, rösten blir plötslig behaglig och hela hennes väsen förvandlas till skönhet.
Hon sjunker först ihop något, med båda händerna på bordet och ansiktet riktat mot sina knän, som när luften går ur en uppblåsbar plastfigur, för att sedan sträcka på ryggen, ta ett djupt andetag och rikta blicken stadigt mot sin partner. Allt sker inom några väl utdragna moment av en obestämd tidsperiod.
Han har under händelsens intensiva framskridande inte rört sig, inte ens nu inför denna saliga omvandling, men hans ansikte lyser av kärleksfull bekräftelse inför kvinnans undersökande blick.
Jag hör inte ordet men jag förstår att hon säger ” Grazie!”
Akryl på duk, detalj: R. Ekström
När paret avlägsnar sig töms rummet samtidigt på en outtalbar kosmisk energi vilken endast kunde uppfattas av ett kärleksfullt sinne. Därefter återstod endast tomhet.
