”Remember your dreams and fight for them. You must know what you want from life. There is just one thing that makes your dream become impossible: the fear of failure.” – Paulo Coelho
Ibland ger en målning en idé till en ny text, lika ofta ger en text inspiration till en ny målning. Jag finner att de båda kreativa elementen går hand i hand. Motivet fann jag under ett kort besök i London. Långt därefter växte motivet fram på duken och helt nyligen kom orden till. En stimulerande skaparprocess. Att jag sedan råkar finna ett citat som binder samman det hela kan bara öka tillfredsställelsen.
“Passage” akryl på duk: R. Ekström
Jag närmar mig tunnelns dunkel. Därifrån jag befinner mig försvinner dagsljuset in i dess gap. ”Snart kommer jag själv att försvinna in i samma svarta hål,” tänker jag. En viss tvekan får mig att sakta ner min gång. Något håller mig tillbaka trots att det inte finns några hinder. Jag är helt ensam.
Drömmen har jag inte glömt, den var så verklig, då, när jag drömde den. Men att förverkliga den kräver mod. Hur många misstag från det förflutna gör sig inte gällande. Det är rösten från mitt inre som gör dem påminda och kräver varsamhet. ”Riskerna att misslyckas finns,” säger den. ”Kanske säkrare att vända om!”
Jag blir på min vakt och drar ett djupt andetag. ”Gångbanan leder ju vidare, in i mörkret,” tänker jag. ”Den borde ju finna en utväg där drömmar kan förverkligas. Ett ljus måste finnas på andra sidan tunneln.”
Förutom den tydliga passagen rinner en å i samma riktning. Även vattnet måste ha ett mål. Vattenströmmen rör sig så tryggt, följer en lugn och övertygande rytm, säker på dess färd. Borde jag inte lita på vad jag ser och lägga tankarna åt sidan? Hjärtat svarar att jag ska följa instinkten.
Jag sätter mig i rörelse. följer gångbanan som leder in i dunklet med det lojt strömmande vattnet på min vänstra sida. Bakom mig lämnar jag den blomstrande naturen, den som gav mig trygghet genom sin grönskande fullkomlighet och fortsätter sökandet i utsatt riktning. Strax vänjer sig ögonen vid dunklets närvaro och jag finner att det inre motståndet avtar.
Inne i tunnelns gap tycker jag mig höra vattnets porlande, som en eggande röst som driver mig vidare framåt i tunnelns riktning. Jag känner att modet växer och ökar takten något. När min dröm gör sig påmind växer entusiasmen och övertygelsen.
Framför mina ögon, på inte alltför långt avstånd, ser jag ett ljus ge ifrån sig ett livstecken. Signalen är tydlig och riktningen är den rätta. Jag inser att snart blir min dröm verklig och mitt mål blir uppnått.
Mina steg är nu bestämda, jag är full av förväntan och besluten att förverkliga vad jag förutsatt mig att göra.
