“Adopt the pace of nature: her secret is patience.” ― R.W.Emerson
Detta inlägg tog sig form i den lilla norditalienska byn Breguzzo, drygt 60 mil norr om Rom.
Lagom till den italienska ”midsommarhelgen Ferragosto”, i mitten av augusti, hade Giuliana och jag bestämt oss för miljöombyte, till stor del för att undkomma den afrikanska värmen som oinbjuden har invaderat Italien och Europa under den italienska semestermånaden. Men valet berodde samtidigt på att vi skulle få umgås med en del av Giulianas familj, nära deras hemtrakter. En hel vecka i provinsen Trento var vårt mål.
Vi är mycket vana med bergsmiljöer i provinsen Rieti men de norditalienska alperna bjuder på ett annorlunda scenario. Känslan av att befinna sig ”utrikes” infann sig omedelbart. Österrike, som ligger ytterligare bara några få mil norröver, är starkt närvarande både vad gäller miljö och arkitektur medan atmosfären och gastronomin ”trots allt” är italiensk.
Bergen uppvisade sin fullständiga dominans i området -höga, solida och deras närvaro styr folkets liv till fullo. Människornas överlevnad är beroende av ansvarsfulla relationer till de massiva bergen. De djupa skogarna liksom den grönskande växtligheten gav ett kompakt, starkt och fulländat intryck.
Promenaderna på de välgjorda vandringslederna ledsagas av de oändligt många vattenfallens distinkta musik som inte tycks ha något slut. Porlandet upplevde jag som lekande barns livsbejakande sorl, tjatter och bubblande skratt, vilket hördes kilometervis omkring.
Lungorna fylldes av en frisk, väldoftande luft som väckte kroppens alla organ till en kraftfull känsla av obegränsad fysisk energi och fullständig mental närvaro.
Detta är ett paradis för ett brett naturälskande och ett tillflyktsmål från den plågsamma högsommarvärmen och de överbefolkade badstränderna söderut. Speciellt nu under dessa osympatiska ”covidtider” då kravet på avstånd är ett nödvändigt ont.
Dessa naturalistiska marker är också hemvist för björn vilket informerande skyltar gjorde oss uppmärksammade på. Vänner vi besökte berättade både om björnars och örnars närvaro inte långt från gården.
Deras ”baita”, som huset kallas, låg någon mil från stadskärnan, en bit upp i bergen i en fantastisk omgivning. Den gröna trädgården var fylld av blommor, fruktträd och ved staplad med precision, klar att användas inför en annalkande snörik och kall vinter. Här är somrarna behagligt varma men korta och soltimmarna kan plötsligt avlösas av regnskurar, ofta ackompanjerade av åska.
Trots att vi befann oss på samma nivå över havet som i vårt eget paradis Turano strax norr om Rom, ca 800 m ö h, gav det oss känslan av en vistelse på ännu högre höjder.
En förmiddagsvandring på en slingrande skogsled förde oss upp på 1600 m höjd vilket kändes som en bragd. Vi skyllde detta på vår ålder men snart nog insåg vi att även de yngre vandrarna vi mötte visade tydliga tecken på trötthet. Nivåskillnaden ”från start till mål” var drygt 400 meter i brant stigning vilket tog oss en dryg timme att avverka.
Alla italiens sjöar är populära utflyktsmål trots att det finns en utbredd rädsla att bada i de oftast djupa insjöarna. Men bergssjöarna erbjuder alltid en speciell atmosfär. Jag fick känslan av att vara bevakad, kanske även beskyddad, av de kringliggande höga bergen som utstuderat speglade sin skönhet i den klara vattenytan.
Denna fantastiska natur finner man på några få mils avstånd från den populära och välbesökta Gardasjön. Hundratals små orter ligger utspridda i de djupa dalarna och på bergen. Varje by har sin egen identitet och det känns som att ödet har valt deras plats just där de befinner sig. De är integrerade med naturen och kompletterar bilden av ett paradis på jorden. Trento återser vi gärna igen.
