“Whatever you decide to do, make sure it makes you happy.” – Paulo Coelho
Att Italien är ett överbefolkat land är lätt att förstå genom att besöka badstränderna under sommaren. I semestertider och under helgerna står folk bokstavligen på varandra, både i vattnet och på land. Naturligtvis är även den höga sommartemperaturen en orsak till detta.
Detta är ett av skälen till att jag föredrar att svalka mig med bergsluft hellre än havsluft. Men åsikter är till för att ändras så förra veckan tillbringade därför Giuliana och jag tre intensiva dagar vid havet. Vi valde staden ”Gabicce mare” i den italienskt vackra regionen Marche, tidigare ett okänt resmål för oss.
Hela sommaren har varit extremt varm, på gränsen till osympatisk. Bergsluften har därför varit eftertraktad och våra bergsvandringar har varit fler än någonsin. Dessutom har det känts som en lyx att nästan få ha hela berg för oss själva.
Men plötsligt en morgon vaknade Giuliana med längtan efter sköna havsbad. Den ödesmättade pandemin har gjort att de utländska turisterna har uteblivit och all reklam till landets olika resmål har därför riktats mot den inhemska befolkningen. På så sätt vaknade vår nyfikenhet för den vackra regionen Marche med sina smäktande sandstränder vid sidan av det adriatiska havets böljande vågor.
Sagt och gjort, samma dag bokade vi ett trevligt hotell och dagen efter var vi på plats, fem minuters gångväg från den ljust ockrafärgade, solbelysta sandstranden.
Vi anlände under söndagseftermiddagen och beachen var belamrad av solhungrande och badsugna människor i alla åldrar. Därmed beslöt vi att vänta med vår fysiska kontakt med havet och istället bekanta oss med ortens trivsamma stadskärna.
I stadens hamnkanal vilade lyxiga båtar av medelstora format och restauranger och barer avlöste varandra med varierande utbud. Både mat och dryck lockade efter den drygt fyra timmar långa bilresan. Av förståeliga skäl var det ”havets läckerheter” som fyllde menyerna men en och annan köttbit liksom smakfulla sallader fanns också att tillgå.
Måndagsmorgonen däremot, efter frukost, var vi tidigt på plats för att sätta ner våra nakna fötter på den kilometerlånga strandens mjuka, puderliknande sand. Parasoll och solstolar stod på lagenligt avstånd från varandra och söndagens folksamling hade tunnats ut till oigenkännlighet.
Italienarna älskar att promenera och diskutera utmed strandkanten vilket lockade oss att göra detsamma. Morgonens vindar svalkade skönt medan solen gassade på en klarblå himmel och målade oss mjukt med en härlig solbränna. På långt håll såg vi konturerna av Rimini och på andra sidan av det adriatiska havet kunde vi tänka oss Kroatien.
Jag är av förklarliga skäl ingen expert på badanläggningar, vilka fyller italiens alla havsstränder med solstolar och parasoller mot en skälig ersättning, men både Giuliana och jag blev imponerade av standarden och den trivsamma, professionella servicen, trots att vi var i slutet av högsäsongen. God distans mellan stolarna, fräscha duschar och toaletter, ren sandstrand och uppmärksam personal.
Men det var inte bara fråga om soldyrkan utan vi var nyfikna och ville också ha kulturupplevelser.
I stadens centrum klev vi ombord på ett litet ”turisttåg” på hjul som tog oss fyra kilometer utanför staden till det berömda slottet och borgen Gradara, byggt i slutet av 1100 talet. En 800 meter lång, imponerande mur omfamnade hela borgen.
Den tragiska kärlekshistorien om Paolo och Francesca, omskriven i Dantes Divina Commedia, utspelades i verkligheten just i detta slott.
Slottet, och framförallt borgen är en sevärdhet. Trots att vi befinner oss i nutid härskade en pirrande atmosfär från medeltiden och med fantasins hjälp kunde man klä de besökande turisterna i medeltida uppenbarelser.
Restauranger, barer och butiker smälte lätt in i miljön och promenaden i gränderna var synnerligen behaglig.
Universitetsstaden Urbino där Raffaello Sanzio, den store konstnären från renässansen, föddes 1483 var ett annat värdefullt besök.
Framförallt lockade en utställning med Raffaello som huvudperson i det majestätiskt imponerande Palazzo Ducale där Marche nationalgalleri är inhyst.
Tre heldagar gav oss den rekreation och de upplevelser vi önskade innan vi med bilen återvände hem från den adriatiska östkusten. Vi hade länge sneglat på regionen Marche som intressant resmål vilket vi också fick bekräftat under vårt korta besök.
