”I live in that solitude which is painful in youth, but delicious in the years of maturity.” ― Albert Einstein
Molnen utanför fönstret tycks nedtyngda av höstregn. De förflyttar sig med viss osäkerhet, som att de söker ett lämpligt mål där de kan släppa sin tunga börda. Det får mig att tänka på flygplanen som bekämpar skogsbränder: de hämtar vatten ur sjöarna för att sedan transportera det till utsatt mål där den våta massan släpps över den glödande växtligheten och de glupska eldslågorna.
Från köket når mig den målmedvetna högläsningen av Camilla, vårt barnbarn, nyss hemkommen från skolan med ryggsäcken full av skolböcker. Hon är djupt engagerad med läxorna under mormor Giulianas inspirerande uppsikt. Skolan ligger nära vårt hem så det är naturligt att hennes skoldagar avslutas hos oss. Efter arbetets slut hämtas hon dock av mamma eller pappa.
Själv försöker jag koncentrera mig på mitt skrivande men med vissa svårigheter. Jag har ägnat en del av dagen åt måleriet och tankarna söker sig därför gärna tillbaka till staffliet.
Galleriet i Holland har bekräftat att de femton målningar jag skickat för utställningen i november, i två väl inslagna paket, har anlänt. De fick jobba hårt med uppackningen men tyckte att det var det värt. Jag tog detta som ett komplimang.
Efter de två uppsluppna månaderna augusti och september, då covid tycktes vara ett minne blott, har nu verkligheten hunnit ifatt oss.Viruset är aktuellare än någonsin och smittoutvecklingen har kontinuerligt ökat de senaste veckorna. Oroande rykten sprider sig om en eventuell lock down, kanske till jul, kanske tidigare, vilket regeringen ihärdigt har dementerat. Nu säger man istället att det inte kan uteslutas om inte trenden vänder. Liknande situationer rapporteras från Europas alla hörn. Man testar folk i stor skala och det visar sig att smittospridningen till stor del sker i yngre medelåldern.
” La mascherina,” som man kallar ansiktsmasken på italienska, är nu obligatorisk för oss även utomhus. En journalist frågade en av specialisterna varför de inte var nödvändiga när epidemin bröt ut i våras. Det berodde helt enkelt på att det inte fanns masker att tillgå, blev svaret.
Akvarell: Camilla vid 3 års ålder.
Atmosfären börjar likna den vi upplevde i våras. Då blev alla tvingade till en drygt två månaders lång karantän. Ve den som lämnade bostaden utan goda skäl! I dag nöjer sig hälsoministern Speranza (namnet betyder förhoppning på svenska) att be oss alla att hålla oss hemma och undvika alla onödiga aktiviteter utomhus. Samtidigt blev vi ombedda att endast umgås med våra familjemedlemmar.
Om och när vi går ut på en promenad eller för att handla etc. möter vi till 95% maskbärare som alla försöker undvika närgående. Det kan bli nödvändigt med snåriga omvägar ibland. En intressant känsla förekommer av hur man håller varandra under disciplinerad uppsikt: kom inte för nära! 
Akryl på duk: R. Ekström
Tyvärr inte alla! Varken Giuliana eller jag är några festprissar vilket gör att vi inte hänger på barer och krogar. Men för många, speciellt den yngre generationen, tillhör detta livets höjdpunkter och där saknas ofta både masker och avstånd, naturligtvis av goda skäl. Med spriten ökar dessutom lusten till ”intimitet” som gör att vänskapliga ömhetsbetygelser är ett måste och som av klara skäl inte kan göras på avstånd. Och det visar sig ofta att när vänner möts så drar de först ner maskerna under hakan innan de visar sina vänskapsyttringar med hjärtliga pussar och kramar.
Blir någon sjuk hör det till vanligheter att man visar sin medkänsla inför den utsatte, men i dessa covidtider har något förändrats. Det händer numera ofta att kända artister, idrottsstjärnor, politiker mfl offentligt går ut med att de tyvärr har smittats och bedyrar att de har varit SÅ försiktiga, följt alla regler till 100% och därför inte kan förstå var, när och hur de har kunnat blivit smittade. De ber i princip om ursäkt för att ha råkat bli sjuka. Corona har helt enkelt skapat ett förunderligt misstroendeförhållande människor emellan.
Under den tid det tagit för mig att skriva detta inlägg har molnen avdunstat och lämnat plats åt en bländande sol med tillhörande värme. Impulsivt lockar det till en promenad. Men lika impulsivt infinner sig tanken på den osympatiska ansiktsmasken vilket gör att jag avstår denna gång. Det får bli en lekstund med barnbarnet istället, när läxorna väl är gjorda.
