“Time passes unhindered. When we make mistakes, we cannot turn the clock back and try again. All we can do is use the present well.” – Dalai Lama
”Sabina.” Ordet lägger sig mjukt på tungan när jag uttalar det, smeker mina läppar och väcker trevliga minnen till liv.”Hur många av våra vänner har inte beundrat detta vidunderligt sköna landskap under åren som passerat” tänker jag med tacksamhet.
Giuliana och jag fortsätter våra utflykter i det närliggande grannlandskapet så länge vi får röra oss fritt. Lazio är fortfarande en av tre italienska regioner som tillåter en viss rörelsefrihet. Våra ansiktsmasker är på plats och vi är noga med att hålla avstånd. Vårt val är denna gång Sabinadalen i provinsen Rieti och målet är den lilla staden Casperia.
Vi lärde känna Casperia första gången 1985 då jag blev inbjuden att genomföra en konsert på en uppriggad scen på torget framför den åldrade kyrkan. Stolar hade ställts ut för de som önskade sitta under den 40 minuter långa konserten. Balkongerna och fönstren runt torget var väl befolkade. Denna första bekantskap med staden gav mersmak. Casperia kom sedan att ingå i den grupp av åtta italienska kommuner som deltog i de program av kulturutbyten vilket några år senare organiserades mellan Rieti och Eskilstuna.
Casperia, 1.250 invånare, bekläder Sabinaberget som ett örnnäste och ansågs under historiens gång nästintill ointagligt av fienden.
Den lilla ortens centrala bebyggelse består mestadels av gråfärgade hus som lätt smälter samman med bergets naturliga färgskala och är omsluten av vad som återstår av en kompakt stadsmur. Trots gråskalan genomsyras gränderna av ett mångfald av färger genom otaliga blomvaser på trappor och balkonger. Innerstaden saknar vägar men är istället rik på trappsteg. Landskapet runt staden är dekorerat med ett ”hav” av vinrankor och olivträd.
När vi kliver in genom stadsporten väcks fantasin till liv. Känslan av både idyll och dramatik fyller våra sinnen. Troligtvis för att vi vid tidigare besök informerats om hur invånarna under medeltiden försvarade sig, bl.a med att hälla kokhet olivolja från den höga muren över illvilliga angripare. Av ren instinkt lyfter vi därför blickarna mot murens krön och kan med fantasins hjälp ana det bistra mottagande fienderna fick.
Staden var även utsatt för belägringar men klarade sig väl genom att ha tillgång till en naturlig vattenreservoar i bergsgrunden under stadens centrum.
Casperia hette tidigare Aspra Sabina vilket kan översättas med ”Det kärva Sabina”, troligtvis genom landskapets karga miljö under medeltiden. Men illvilliga rykten vill göra gällande att namnet hade med invånarnas karaktär att göra: ”barska och sura”. Men med tanke på att de närliggande orterna alltid låg i fejd med varandra är det nog troligare att dessa påståenden spreds av någon ”illasinnad” grannkommun. Staden bytte namn till Casperia 1947.
När man promenerar genom de suggestiva gränderna kan man inte undgå stadens många kattor, alla välmående och välskötta. Det berättas att kattor räddade staden från medeltidens pestepidemier genom att hålla staden fri från råttor. Kattorna ansågs därigenom ”heliga” vilket de, kloka som de är, utnyttjar till fullo än idag.
Det är rogivande att promenera i stadens gränder medan höstsolen envetet strävar efter utrymmen för att söka sig in innanför murarna. Många av bostäderna är stängda för säsongen men vi kan lätt tänka oss glada, gälla röster och barnens springande fotsteg eka mellan väggarna under varma sommardagar.
Som alla liknande bergsbyar avfolkas även Casperia under vinterperioden medan orten fylls till bristningsgränsen på sommaren.
Ett centralt bed&breakfast med italienskt-engelskt ägarskap lockar britter till Sabina vilket skänker en lätt internationell touch till området.
Casperias närhet till Rom, ca 50 km, gör det till ett populärt utflyktsmål för dagens romare. En ”okänd”ort vi kan rekommendera när resandet tar fart igen i en förhoppningsvis nära framtid.
