”The best thing one can do when it’s raining is to let it rain.” Henry Wadsworth Longfellow
De tre sista dagarna i januari kallas enligt en gammal italiensk tradition för ”i giorni della merla”, fritt översatt: ” koltrastens dagar”. Med detta menar man att 29-30-31 januari är de kallaste dagarna på året.
Som med alla talesätt stämmer de inte alltid med verkligheten även om det säkert representerar en tendens som gärna upprepar sig. I år till exempel stämmer det bara till viss del, speciellt vad det gäller nattkylan, medan dagstemperaturen kan uppnå + 10-12 grader.
De varma dagarna får naturen att i förtid exponera en vårlik livsglädje vilket vi bland annat kan se i de vackra mimosaträden i vårt grannskap vars blommor redan börjar färgas kadmiumgula i all sin prakt.
Under våra dagliga morgonpromenader utmed kommunens vandringsstråk följer vi de tydliga förändringarna hos både natur och djur. Våra kvarter är väl befolkade av små och stora djur och känslan av att befinna sig på landet ger en behaglig befrielsekänsla.
Det varma klimatet gör att både hundar och katter lever uteliv året om. Framförallt märks det av hundarnas ljudliga hälsningar vartefter vi passerar trädgårdsstaketen med ”varning för hunden”skyltar väl utmärkta på samtliga grindar. Någon enstaka villaägare varnar även för katten.
Coronaepidemin har medfört många restriktioner för oss invånare som varierar beroende på statistiken av smitta i området. Regeringen har valt ett kreativt men svårförståeligt system med färger för varje regions tillstånd. Den röda färgen stänger i princip ned hela regionen och stryper rörelsefriheten medan den oranga färgen tillåter en viss kontrollerad rörelseaktivitet. Den gula färgen i sin tur, vilken är den mest attraktiva, tillåter affärer, barer, restauranger och museum att hålla öppet dagtid och därmed godkänns en viss social frihet.
Denna vecka lämnar vår region Lazio den oranga färgen och vi går in i det ”heliga” gula området. Det betyder att Giuliana och jag får återupptaga vårt intresse att resa och upptäcka, åtminstone i vår egen region.
Årets vinter är rik på nederbörd av både regn och snö, framförallt i de norra delarna av Italien och åstadkommer svårigheter för befolkningen i de många små städerna och byarna utspridda i det bergiga norditalienska landskapet. Många påstår att de aldrig upplevt så mycket snö i deras hemtrakter.
I Turano, 5 mil norr om Rom, där vi har vårt sommarhus har sjön Turano svällt av all nederbörd. Hela träd vid sjöns stränder, från gräsnivå till trädkrona, står helt under vatten och endast några få grenar sticker upp över vattenytan.
Genom att sjön är konstgjord är det en massiv damm, byggd under 1930 talet, som håller vattnet på plats. I situationer som denna öppnas de tre dammportarna för att reglera sjöns vattennivå.
Detta vatten rusar nu i stort överflöd i riktning mot de djupa dalarna på väg mot staden Rieti där floden Velino stiger till ovanligt hög nivå. Åkrar i de djupare dalgångarna riskerar att hamna under vatten så därför gick myndigheterna ut med varningar innan dammportarna öppnades så att boskap kunde evakueras från riskzonerna.
Dammens massiva vattenfall i Turano är ett stort skådespel då alla tre portarna sällan öppnas samtidigt och det kraftfulla dånet av mängden av fallande vattenmassor hörs på långt avstånd. Ett ljud som hör den vilda naturen till.
Kontrasten till de senaste årens heta och torra sommarmånader med temperaturer på upp till +35 grader är slående. Då händer det att det råder vattenbrist under den hetaste perioden i augusti och sjöns vattennivå kan sjunka med 3-4 meter i jämförelse med vinterns rika överflöd av vätska.
Nu ser vi alltså fram mot att kunna besöka vår ”eviga huvudstad” Rom igen med alla imponerande och lockande museer samt byar och städer inom regionen Lazio. Kanske även en tur upp på det snöklädda berget Terminillo som vi ser under våra dagliga promenader, 50 kilometer norrut. Plötsligt känner vi en stark känsla av frihet.
