“Human beings make life so interesting. Do you know, that in a universe so full of wonders, they have managed to invent boredom” Terry Pratchett
Trots ett i sig ”ungdomligt” sinne klassas jag av vårt samhälle som åldring, vilket i sig inte är någon nyhet men som ibland kan ha vissa fördelar. Nu står jag plötsligt inför fakta att jag, just på grund av min ålder, erbjuds att vaccineras mot Covid. I dagsläget kanske man kan jämföra det med att vinna på lotteri.
Jag hade nyligen läst några åsikter om att vaccineringen tydligen inte fungerade så bra i Sverige: långa telefonköer, dålig eller ingen information och on line service som inte fungerade. I mitt stilla sinne tänkte jag att fungerar det dåligt i ”mitt präktiga Svedala” hur illa kommer det då inte att vara här, van som jag är med allmänhetens och mina personliga erfarenheter av att Italien inte precis är på topp vad gäller organisering. Snarare tvärtom.
Tusch på papper: R. Ekström
Vad som väcker mitt intresse är den information som når mig måndag den 8 mars och som riktar sig till oss boende i Romregionen Lazio. Alla födda 1944-1945 kan onsdagen den 10 mars registrera sig för vaccination, antingen per telefon eller on line. Siffrorna 1945 passar väl in på mitt årtal.
Till saken hör att jag har aldrig i mitt avlånga liv tagit vaccin mot influensor. Min övertygelse har varit att, på gott och ont, låta min stackars lekamen slippa andra substanser än vad den själv finner naturliga, åtminstone vad gäller medicinering.
Nu står jag alltså inför denna situation med en otrevliga epidemi som inte påminner om någon tidigare influensavåg under min livstid. Jag tar mig snabbt ett samtal med min loja kropp för att peppa den och förbereda den på vad som komma skulle. ”Nu måste vi ta varandra i hand, vara tappra och gemensamt ta oss igenom detta oönskade dilemma”. På något sätt får jag känslan av att vi är överens.
Onsdag 10 mars.
Sagt och gjort, jag anmäler mig on line, beredd på det mesta.
Hemsidan för region Lazio dyker upp på min iPad, enkel och fåordig, där man ber om två koduppgifter som finns på det sanitära identitetskort alla vi medborgare är försedda med. När jag väl skrivit in de två sifferuppgifterna och klickar på nästa steg visar sida 2 upp fem olika datum jag kan välja emellan. Det tidigaste datumet är redan om tre dagar: lördagen den 13 mars, klockan 13.45 med återbesök för spruta nummer två den 3 april kl. 13.45. Jag klickar naturligtvis på detta flotta erbjudande och omedelbart dyker det upp en bekräftelse att jag nu är registrerad för vaccinering de datum och tider jag valt samt den adress i Rieti där jag ska infinna mig.
Det var så snabbt och enkelt att jag blir övertygad om att något säkert är fel. Detta är inte Italien, tänker jag. Döm om min förvåning när en bekräftelse på registreringen även anländer via sms. Ytterligare ett bevis på att jag är inbokad. Men än gror ett tvivel inom mig. Kan det verkligen vara så enkelt i Italien? Nu är det bara att vänta och se. Om något ska gå fel så är det på lördag, tänker jag.
Akvarell: R.Ekström
Lördag den 13 mars.
Giuliana biståt mig med sitt sällskap och fem minuter före utsatt tid är vi på plats i Rieti där vaccineringen ska ske. En feberkontroll görs snabbt av en vakt som sedan slussar mig till en disk där jag registreras av två (!) sjuksköterskor. Inga köer, inga förseningar…ingenting! Allt flyter som ren olivolja från Sabina. Jag hänvisas till en ung läkare som ställer frågor från ett tryckt formulär: Inga allergier eller sjukdomar? Frisk som en mört! En sköterska tar glatt mina papper, för mig in i ett litet rum, ber mig slå mig ned och rulla upp ärmen. 30 sekunder senare är jag vaccinerad. Är det sant!
En vecka tidigare vaccinerades min dotter Michela i Rom och hon hade samma erfarenhet av hur fantastiskt välorganiserat allt var, från registreringen till vaccineringen. Vi kan gemensamt därmed bekräfta att när de italienska myndigheterna vill så kan de.
Viva Italia!
