“People never learn anything by being told, they have to find out for themselves.” – Paulo Coelho
Under vår loja morgonpromenad i den solbelysta parken, medan vi njuter av doften från det nyklippta gräset på vilken några unga invånare utför gruppyoga med stor koncentration, reser sig oväntat en imponerande stenbyggnad framför våra ögon. Egentligen inte överraskande med tanke på att vi söker just detta mål, men ändå ger det en häpnadsväckande och respektingivande känsla vid första anblicken då de ståtliga, höga tornen reser sig så kraftfulla ovanför parkens gröna trädkronor. Med fantasins hjälp kan vi föreställa oss dem som enorma fågelholkar vilandes på de lummiga trädkronorna.
Efter ytterligare några steg framträder den kompakta fasaden av det historiska slottet Odescalchi. Vi befinner oss i staden Bracciano, vid sjön med samma namn, ca 5 mil norr om Rom.
Den imponerande synen får oss att minnas ett tidigare besök på samma plats för 37 år sedan när vi, lika vetgiriga som nu, letade efter nya bekantskaper i det italienska landskapet.
Medan vi söker oss upp till slottsentrén pratar vi entusiastiskt om det tidigare besöket, då i sällskap med vår dotter Michela som bara var ett par år gammal. Minnena gör sig påminda och vårt samtal leder oss ytterligare tillbaka i tiden då Giuliana och jag träffades. Det var i mars 1981 och i oktober 2021 firar vi alltså 40 års bröllopsdag. Tänk så mycket som hänt sedan dess.
Detta får oss att tänka på den folkliga legend som är knuten till slottet i modern tid. Det är nämligen populärt att hyra den historiska byggnaden för imponerande bröllopsfester. Eros Ramazzotti – Michelle Hunziker, Martin Scorsese – Isabella Rossellini, Tom Cruise – Katie Holmes är några exempel på kända brudpar som festat runt på det gamla slottet. Tyvärr har flera av dessa bröllop slutat med skilsmässor och därför har slottet fått ryktet att medföra olycka för “celebra” äktenskap.
Vi kan däremot känna oss trygga. Våra äktenskapslöften avlade vi inför Köpenhamns borgmästare och enligt vad vi vet är det danska rådhuset fritt från liknande rykten.
Vad gäller de exklusiva bröllopsfesterna är det framförallt den vackra trädgården i slottets skugga som är eftertraktad under grönskande sommartider. Helt förståeligt då utsikten över den cirkelformade vulkansjön är minst sagt sagolik.
En påtaglig känsla av 1400 tal, då den mäktige familjen Orsini härskade på slottet, finns ingjuten i väggar, golv och tak. Många betydelsefulla kungliga och politiska personligheter har gästat slottet under historiens gång och baler och fester var populära då som nu.
Under rundvandringen finner vi överraskande nog att dubbelsängarna på den tiden inte gav speciellt mycket utrymme åt det sovande paret. Kanske självvalt med tanke på den låga temperaturen i sovrummet under kalla vinternätter. Däremot var det högt till tak.
Välbevarade exemplar av rustningar och vapen som användes under medeltiden visar hur utvecklingen gått framåt till modern tid. Svårt att tänka sig hur de överhuvudtaget kunde slåss, instängda i dessa metallrustningar som i första hand hade till syfte att skydda krigarens kroppsdelar. Men för krigens syften är tydligen allt tänkbart.
En gigantisk, välbevarad väggmålning från 1490 tydliggör dåtidens tillvaro bättre än vad skrifter eller verbala berättelser någonsin kan beskriva.
Under vandringens gång genom de rymliga salarna och utmed de många trapporna mellan våningarna funderar jag hastigt på den stora förändring mitt livsval innebar för så många år sedan. Jag inser att jag har levt över hälften av mitt liv i Italien, men trots alla dessa år känner jag mig som en “evig” utlänning. Kärleken till Giuliana och nyfikenheten inför möjligheten att få leva nära ” historiens vagga” fick mig att ta det avgörande steget att emigrera. Jag har levt fyrtio kreativa år i det italienska livets mångfaceterade skola med hopp om att ta till mig en bråkdel av vad detta specifika land har att erbjuda. Och inlärandet tar inte slut här så jag behåller min givna plats på “skolbänken”. Både Giuliana och jag inser att vår vetgirighet och upptäckarglädje håller oss “evigt unga” och entusiasmen vid liv.
