“The world as we have created it is a process of our thinking. It cannot be changed without changing our thinking.” ― Albert Einstein
Acryl – R. Ekström
Jag har en bekännelse att göra: jag tillhör den ”indoktrinerade” kategorin invånare som har valt att vaccinera sig. Inte bara med två, utan till och med tre doser. Den tredje fick jag för bara några dagar sedan och även denna gång tvivlade jag på att sköterskan verkligen sprutat in det omdiskuterade vaccinet; ingen smärta, inget stick, inte ens en bloddroppe trots att ett plåster klistrades på armen. Först dagen efter gjorde sig en lätt värk till känna på platsen för injektionen.
Tusch- R. Ekstrom
Min personliga ”bekännelse” anknyter till den abnorma situation som sedan några månader råder här i Italien: 16 helger i rad ( hittills) med NO vax korteger och demonstrationer på gator och torg, ibland våldsamma, med vägran att bära masker eller att hålla avstånd. Enligt officiella uppgifter är det färre än 2 av 10 av Italiens befolkning som av olika skäl vägrar att vaccinera sig. En tydlig minoritet tycks det.
Smittotalen i Italien har åter igen börjat stiga och enligt rapporterna från sjukhusens akutavdelningar är de ” icke vaccinerade” i stor majoritet som är i behov av vård. Trots detta klamrar sig ”de troende” fortfarande fast vid att epidemin är ”fake” och därmed inte existerar. Därför kallar man kravet på vaccinering för diktaturstyre, mot människans frihet.
Under åttiotalet besökte Giuliana och jag de afrikanska länderna Zaire ( numera Congo) och Etiopien. Kravet för att få inresetillstånd var att vi måste vaccineras mot de sjukdomar som härjade i landet, bl.a malaria. Vi ställdes alltså inför det fria valet att resa, vilket innebar obligatorisk vaccinering, eller att stanna hemma och därmed slippa vaccineringen. Förutom vaccineringen i barndomen var denna vaccinering, fram till nu, den enda erfarenhet min kropp har haft av någon typ av vaccin.
Under sensommaren och hösten har jag vid två olika tillfällen tvingats till intim samvaro med Rieti sjukhus. Det hade visat sig att jag var i behov av ett par ”proteser” ( s.k.endoprotesi) för att förstärka min åldrade kroppspulsåder, från hjärta till buken och som nu efter två ingrepp sitter där de ska vilket jag kan tacka ett team duktiga kirurger för.
Jag har under mitt långa liv lyckats håll mig på långt avstånd från sjukhus av alla kategorier, med något undantag, och upplevde därför dessa två nödvändiga inläggningar med stort intresse. Rieti sjukhus är förhållandevis litet, anpassad till provinsens låga befolkningsnivå, drygt 150.000 invånare. Detta skapar något av en familjär atmosfär. Förutom en välutbildad och erfaren läkarkår består personalen till stor del av unga, manliga och kvinnliga sjuksköterskor.
Personalens ansikten var alltid väl dolda bakom maskerna medan deras sprudlande röster klingade i mångfaldiga kaskader. Sjukhuskorridorerna ekade dagarna igenom av deras befriande skratt och högljudda diskussioner vilket ibland gav känslan av att befinna sig på en folkkär bar eller en välbesökt piazza.
Besök var tillåtet mellan kl 16-19 men endast en anhörig åt gången, besökstid 30 min. Green pass eller aktuell covidtest var obligatoriskt för att bli insläppt.
Före ingreppen kände jag mig frisk som en mört. Inga krämpor, inga sjukdomstecken över huvudtaget. Endast utlåtanden av ett antal läkare som beskrev min situation. Det var upp till mig att på eget ansvar avstå eller låta mig opereras. Skulle misstanken ha vaknat inom mig att dessa ” sjukvårdens hantlangare” var ute efter egna vinningar, att deras analys var fejk eller att de opererar in någon slags kontrollmekanism i min kropp, påståenden som visat sig tillhöra en del av NO vax argumenteringar, så skulle jag naturligtvis tackat nej till operation och fortsatt leva på hoppet.
Akryl- R. Ekstrom
Visst! Misstron mot vetenskapen har fått fotfäste i vårt samhälle och vi känner oss ofta överkörda av myndigheterna. Men hur mycket bevis behöver människan för att inse och erkänna för sig själv att pandemin existerar och slår hårt mot alla: unga, gamla och samhället i stort?
När misstron mot medmänniskan segrar över förnuftet har livet förlorat mening.
Nu är jag både “vaxad” och opererad och ser fram mot att kunna röra mig fritt i ett samhälle där respekt och ansvar är ett gemensamt socialt mål.
