”Samverkan” detalj. Akryl på duk. R.Ekström
”You have to take risks. We will only understand the miracle of life fully when we allow the unexpected to happen.” – Paulo Coelho
Att besöka Sverige i November/ December kräver ett visst mod. Inte för att jag är speciellt modig men ibland får jag lyfta mig i kragen och se verkligheten i ögonen. Hade jag valt att ställa ut min konst i Torshälla i början av December så var det bara så. Vem tänkte på kyla och snö när utställningen bokades något år tidigare.
Plötsligt rörde sig alltså alla funderingar kring väder och vind. När vårt flyg lyfte från den numera exklusiva flygplatsen Leonardo da Vinci i Rom lämnade vi även en behaglig temperatur på +15 grader kvar på marken bakom oss, väl medvetna om att vi kanske gick en ”antarktisk”, eller liknande, kyla till mötes vid ankomsten i Sverige.
Funderingar om långkalsonger, koftor, snöskor etc fyllde ett smärtsamt, kaotiskt sinne. Det var tre år sedan sist och i min ålder glömmer man snabbt. Giuliana, en tre år yngre årgång, mindes något bättre och föreslog ett minimum av kläder. ”Det är ju alltid så hiskligt varmt inomhus och då behövs inte så mycket” förklarade hon. Jag tvivlade men det visade sig att vi endast använde oss av en tredjedel av de innekläder vi trots allt hade packat. ”Något att minnas nästa gång” tänkte jag, väl medveten om mina ständiga ”minnesförluster”.
Två väl inpackade paket av tavlor väntade oss på biblioteket i Torshälla när vi anlände. Transporten av dem först och oss sedan hade gått bra och vi fann oss välbehållna och i god tid på plats för att förbereda hängningen av alla mina konstverk i den charmiga miljö som den gamla Kvarnen erbjöd. Bibliotekets fantastiska personal gav oss all den assistans vi behövde och gjorde allt lätt för oss. Vi bugar och bockar så tacksamt.
Vännerna Gabriella, John, Britt-Inger och Tommy från Stockholm.
Tre dagars utställning är inte mycket men passar oss som inte vill frysa till oigenkännlighet på svensk mark under alltför lång tid. Och som Giuliana hade förutsatt var det varmt och gott i utställningslokalen liksom hos alla goa vänner vi besökte de få dagarna i Eskilstuna.
”Samförstånd” akryl på duk. R.Ekström
Vårt mål med utställningen var, utöver min konstnärliga förnöjelse att få visa vad jag pysslat med den sista tiden i min ateljé, att få träffa alla våra vänner och bekanta vi lärt känna under åren och som besökt vårt hemland sedan 40 år, nämligen det vackra Italien.
Vännerna Jarl och Kristina från Eskilstuna
Det var en obeskrivlig känsla att mot allt förnuft trotsa smittorisken och istället krama alla vänner som steg in genom galleriets dörrar. Vi följde helt enkelt hjärtats röst och den har alltid rätt.
”Verklighet” akryl på duk. R.Ekström
Som konstnär finns det alltid närvarande en nyfikenhet om hur mina målningar och mina tillhörande “filosofiska beskrivningar” tas emot under utställningen och jag är helt överväldigad över så många positiva och entusiastiska omdömen jag fick möta.
Nyfikna och intresserade besökare
Mina ambitioner fick en välbehövlig bekräftelse. Tack alla underbara människor!
Tillsammans med vårt barnbarn Lucas
Jag tackar också min fina syster Kerstin som huserade och matade oss samt styrde sin Toyota i alla nödvändiga riktningar i mörker och kyla för att nå våra utsatta mål. Stort tack till min kära dotter Cissi och barnbarnet Lucas som tog hand om oss i Stockholm och uppfyllde alla våra behov.
”High Society” akryl på duk. R.Ekström
Hemresan blev en oväntad upplevelse som vi var tvingade att smaka på, nämligen den svenska tågtrafiken. På väg till Stockholm inträffade en oväntad rikstäckande black out som kryddade vår erfarenhet av de opålitliga svenska kommunikationerna som jag tidigare bara läst om. Sittandes på tåget som inte kunde röra sig, vem visste för hur länge, i Södertälje bestämde vi oss efter en timme av osäker väntan att ta vårt fjäderlätta bagage och sätta oss i en taxi mot Stockholm till den utländske chaufförens stora glädje. Smakar det så kostar det.
”Minnesbilder” akryl på duk. R. Ekström
Dagen efter var vi i tid på Arlanda där temperaturen visade -7 grader. Men inomhus var det, som Giuliana sagt, varmt och gott.
Flyget gick i tid och när vi under kvällen klev av på Leonardo da Vinci flygplats igen efter 10 dagars vistelse i ett ” kyligt och kaotiskt” Sverige visade temperaturen på +12 grader. Personalen på parkeringen hälsade oss varmt välkomna i den ljumma kvällsvinden som smekte våra fortfarande något frusna leder. Men våra underbart varma minnen av vårt korta besök i Sverige lever med oss under lång tid framöver.
Tack alla kära medmänniskor i nordens sköna land!
