Om man ska på utflykt i Italien bör man förbereda sig väl. Kanske jag överdriver lite vilket kan bero på en 20 årig erfarenhet med att organisera kulturella reseprogram i Italien. Men denna erfarenhet har visat sig vara värdefull och bör tas på fullaste allvar.
Nu till saken.
Torsdagen den 31 oktober firade Giuliana och jag 43 års bröllopsdag vilken vi önskade fira på annan plats än i hemmets lugna vrå. Men då denna för oss viktiga dag årligen sammanfaller med allhelgonahelgen 1 november måste vi lägga en viss uppmärksamhet gällande val av resmål, avstånd, tider etc.
Första november inföll i år på en fredag och då var det lätt att räkna ut att en rejäl trafikökning var att vänta på vägarna redan under torsdagen. Till saken hör också att landets skolor utlyst strejk inför helgen och som väntat valdes torsdagen 31 som strejkdag. På så sätt blev det en uppskattad långhelg för de skolanställda.
En annan händelse som inte alls var på tapeten för 43 år sedan då vi gifte oss i Köpenhamns rådhus, åtminstone inte i Italien, var halloween. Ytterligare något att ta hänsyn till framförallt om man vill ”jubilera” på en trivsam, rofylld och romantisk restaurang. Här firas nämligen gärna denna extrema amerikanska tradition som familjefest på olika Ristorante, taverna och pizzeria.
Sagt och gjort och väl förberedda valde vi ett utflyktsmål så långt från stressade italienares resmål som möjligt; Certosa di Trisulti, ett magnifikt f d kloster på 825 m ö h. omgärdad av en sagolikt grönskande skog vid foten av berget Rotonaria 1.754 m ö h. Garanterat lugn och ro!
Mycket riktigt, nästan inte en människa i sikte. Endast en något uttråkad personal och en handfull besökare. Klostret, som saknar munkar eller nunnor är nämligen numera ett statligt museum, erkänt som ett nationellt monument.
Certosa kloster byggdes under 1200 talet och blev med tiden väl ansett speciellt för deras produktion av naturmediciner och likörer, en aktivitet som fungerade fram till modern tid.
Apoteket hade inredning från 1700 talet med glasskåp fulla av vaser och burkar med växter och örter och rummen var vackert dekorerade med vägg och takmålningar, tavlor och vackra möbler med dekorativa tyger.
En något oväntad väggmålning föreställde två herrar i samspråk med varandra. Under figurerna kunde man läsa tillhörande finurliga text: ”är ni ni eller är ni er bror? Jag är min bror”.
Certosa erbjöd som väntat på vackra och välskötta trädgårdar. Klostergården bestod av en rektangulär trädgård omgärdad av en väl tilltagen korridor med ett något slitet marmorgolv där man kunde ana munkarnas mediterande promenader under de århundraden som passerat.
Medan vi fotograferade träd och buskar för glatta livet fick vi plötsligt se en munk i vit kåpa på avstånd i korridoren sakteligen röra sig i vår riktning. Det tycktes som han svävade över golvet. ”Det finns inga munkar i klostret” och ”halloween” var de första tankarna som slog mig. Var detta en vålnad?
Snart insåg vi att det var en livs levande människa innanför den vita kåpan så när vi möttes var vi tvungna att stilla vår nyfikenhet med att fråga om han var en klostermunk eller…
”Det finns inga munkar här” bekräftade han med vänlig röst och förklarade att hans namn var don Virgilio, präst från den närliggande staden Collepardo. Han besökte klostret dagligen för att erbjuda sina tjänster om någon önskade andlig assistans. Giuliana tog tillfället i akt och berättade att vi firade vår bröllopsdag. Don Virgilio var snabbt med på noterna och gav oss en improviserad men vacker, nästan poetisk 3-4 minuter lång välsignelse på stående fot. Däremot ville han inte bli fotograferad.
Att ”gå i kloster” ökar aptiten men som tur är behöver man inte leta efter matställen i närheten av populära sevärdheter som Certosa och mycket riktigt kunde vi avnjuta en riktigt god lunch efter besöket.
När den smakfulla lunchen var över var det dags att ta sig nerför slingrande bergsvägar för att till slut svänga ut på autostradan. Vi kunde nu vara tacksamma för att vara på väg i riktning mot Rom för på andra sidan ringlade sig en uppskattningsvis 20 kilometer lång bilkö från Rom på väg åt motsatt håll. Vi kunde bara önska dem lycka till och hoppas de kunde nå sina resmål före den väntande kvällsmiddagen med släkt och vänner. Turligt nog är romarna vana att äta sena middagar så de tog det nog med ro iallafall.
