ÄR HÖRAPPARATER EN LYXVARA?
Idag skriver jag en annorlunda artikel om en personlig upplevelse som kanske kan vara till nytta för någon i en liknande situation.
Att höra dåligt är ett problem för många människor i olika åldrar. Att hörseln kan försämras med åren är ett faktum och det är många olika faktorer som kan vara orsaken.
Under tonåren och ett 20 tal år framåt var min stora passion musiken. Jag spelade trummor, vilket är ett instrument som ger ” hårda och snärtiga” ljud ifrån sig. Om man sedan lägger till övriga instrument i en orkester så kan det bli en konkret ljudmatta som öronen och därmed hjärnan utsätts för. Trumspelandet kombinerade jag också med min sång.
Mitt intensiva musicerande under åren ledde tyvärr till tinnitus, ett konstant brusande och ringande ljud i båda öronen, som jag levt med i många år trots att jag sedan länge lagt trummorna på hyllan.
Under lång tid levde jag ett normalt liv genom att acceptera dessa ständigt närvarande bakgrundsljud som var störande men inte tycktes påverka min hörsel negativt.
Men med tiden upptäckte jag att den sakta men säkert blev sämre, speciellt mitt högra öra.
Jag började systematiskt att vända ”mitt vänstra öra till” för att höra bättre.
Samtal med fler en än person åt gången började bli problematiska. Vissa lokaler med ”rumlande” akustik var jag tvungen att undvika.
Med tiden förvärrades det och jag fick en sensation av ha ”bomull” i huvudet. Röster och ljud sögs upp av den isolerande ”bomullen”.
Jag upphörde till slut även med sången då jag mestadels hörde min röst inne i huvudet.
Detta resulterade i att jag ofta gav upp försök att höra och förstå vad som sades i tv och radio och jag drog mig mer och mer bort från umgänge med ”pratglada människor”. Jag tröttnade på att ständigt behöva be folk repetera vad de sagt.
Hela denna process utvecklades under åren i ”slow motion” och jag vande mig kontinuerligt vid förändringen utan att tänka mig finna lösningar på problemet. Istället accepterade jag det som naturligt och undvek situationer som kunde bli kritiska.
Min aktuella uppmärksamhet på hörapparater kom sig av att jag upptäckte vänner och släktingar som börjat använda sådana. Någon var negativ till erfarenheten men flertalet upplevde det positivt. Några var rent av begeistrade över deras nya ”livssituation”.
Helt nyligen började jag nyfiket kolla rubriker om hörapparater på Facebook som resulterade i en ström av annonser där alla sökte intresserade personer över 65 år som gratis ville prova deras superfina apparater.
När jag sökte efter kostnader blev allt plötsligt komplicerat. Jag måste lämna uppgifter om mig själv som till slut resulterade i att jag måste först göra en test innan jag kunde få en prisbild.
Jag valde att söka en öronläkare inom sjukvården som omedelbart slog fast att min tinnitus var för sent att göra något åt och enda lösningen var en hörapparat.
Enligt en tekniker som undersökte min hörsel skulle det ha varit bättre om jag sökt hjälp 10-15 år tidigare, men bättre sent än aldrig.
Nu har jag dessa små hörapparater på prov och hittills känns det bra.
Visserligen måste de justeras ytterligare av en tekniker för att uppnå en så maximal kvalitet som möjligt. Men det viktigaste är trots allt att hörseln har återvänt. Jag kan inte tala om mirakel men upplevelsen är positiv.
Visst, dom är i mitt tycke dyra, 4000€ och lär ska ha en realistisk livslängd på 5-6 år, kanske något mer. Det betyder en kostnad på ca 7-800 € om året för att ta sig ut ur ”dövhetens” osympatiska isolering. Och i Italien ges bidrag endast till personer med minst 60 % invaliditet.
Naturligtvis är jag trots allt lycklig lottad att för övrigt vara frisk.
Denna artikel är inte reklam för någon speciell typ av hörapparat. Syftet är istället att berätta min erfarenhet som förhoppningsvis kan vara en stimulans för andra i en liknande situation för att våga ta steget att prova denna konstgjorda möjlighet att med en miniapparat i örat göra ett socialt liv möjligt igen. Det är som sagt aldrig försent.
