Titel: “Utväg mot räddningen”,
Storlek: 40×50 cm,
Teknik: Akrylfärg på duk.
”Inte långt ifrån där jag stod, förvandlad till en isstod av skräck, anade jag räddningen.
Pulver och damm, gråvitt som smutsig snö, fyllde ett ogenomträngligt mörker, avståndet mellan mig och liv. Om liv fortfarande existerade där ute”.
En kaotisk händelse, då jag trodde att min existens nått ett improviserat slut. Naturen, med sin våldsamma kraft, visade ingen medkänsla, tänkte jag då. Men ändå, efter att ha utstått vad som tycktes vara jordens undergång, där i Amatrice, fann jag mig själv trots allt fortfarande vid liv, i ett kaos utan ände, utan luft. Endast betongens gråvita damm, som en ogenomtränglig mur. Men jag var trots allt vid liv.
Väl ute i friheten, efter de första, djupa andetagen, gick mina tankar till min ovetande familj. Visste de att en svår jordbävning hänt just här, och nu? Kunde de förstå vad som hände? Kunde någon överhuvudtaget förstå vad som hände?
När jag sedan, reflexartat, blickade tillbaka mot de nattmörka ruinerna, efter det som en gång varit ett boningshus, växte min övertygelse om att en del av mig, liksom alla mina konstverk, förintats under de tunga stenmassorna, där ett mångfald funnits, men som under ett kort, framåtrusande ögonblick, plötsligt upphört att finnas till.
Några dagar senare fick jag bevittna hur orädda brandmän lämnade spillrorna av det som en gång varit ett hus, och de bar på mina tavlor, smutsiga, övertäckta av cementpulver, en del ordentligt skamfilade, men trots allt vid liv, liksom jag. Därför säger jag, just där och då började livet. Ur detta totala kaos uppstod en existens jag hade känt till men inte förstått.
Välkomna att se mer av min konst: klicka här
