“Adopt the pace of nature: her secret is patience.”
― Ralph Waldo Emerson
Söndagsmorgon, kl 10.15, med blickarna riktade mot sjön bestämmer vi oss, Giuliana och jag. Vi ska ta bilen till Colle di Tora, på andra sidan sjön, den lilla staden vi dagligen ser från vår balkong.
Solen värmer redan luften och sjöns klara vatten men vi tänker inte bada. Sjön Turano lockar oss på annat vis, till en promenad utmed vattnets blågröna gränslinje mot fastlandet vilken till en del har krympt p g a det höga vattenståndet. Orsaken till detta är regnet som frikostigt har vattnat både berg och dalar under stor del av månaden maj.
Men nu är vi i början av juni och stunden är magisk, med en grönska som stolt visar upp vad naturen har att erbjuda när den får vad den behöver, omväxlande sol och vatten, i rätt blandning.
Sjön, som förra året led av svår vattenbrist, tar villigt emot årets överflöd och flera träd vid strandkanten har hamnat med stammarna under vattenytan, medan deras trädkronor fröjdas åt att få bada sina djupt växande rötter.
Av ren livsglädje erbjuder de fylliga träden omgivningen en färgpalett som bara existerar i universums färgregister och Turanosjön låter sitt rena, friska vatten spegla detta färgsprakande mirakel i fullständig stillhet.
Den ålderstigna dammen hindrar stoiskt vattnet från att ohämmat flöda vidare på sin väg mot Rieti, utan låter överflödet först fördelas i ett magnifikt vattenfall som kraftfullt kastar sig utför på andra sidan dammen, när dammportarna så tillåter.
Tänk att en liten insjö, konstgjord dessutom, har så mycket magi att erbjuda.
Promenaden i den lilla sjöstaden, med anor från romarnas expansiva tidsepok, utmynnar i en behaglig känsloupplevelse, när våra blickar når strandkanten, dyker ner i det rika vattnet, följer forellerna som dansar foxtrot under vattenytan, nära kanoter och trampbåtar till uthyrning vilka är förankrade vid den flytande pontonbryggan med soldäck och en liten fiskrestaurang.
Trots en total stillhet i luften förser den frånvarande vinden båtens segel med lagom bris för att låta den smeka den mjuka vattenytan med sitt skrov. Kanske därför att en segelbåt alltid ska föras fram med sådan vördnad, oavsett vindens oklara närvaro.
En väg leder oss vidare in i ett blomstrens paradis, så nära sjön att man kan beröra vattenytan och dess lockande svalka, medan solen ständigt gör sig påmind med en övertygande värme mot nakna axlar.
Ett par i en kanot observerar, liksom vi, blommorna på strandkanten, kanske de är på väg att gå i-land just där. Små, nästan osynliga vågor, upprymda av paddlarnas loja rörelser, söker tydligen samma mål. Vi ler förnöjt åt motivet.
Åter i bilen som snabbt för oss till andra sidan sjön. Från vägen, vid sjöns omedelbara närhet, ser vi vårt hus på höjden i den explosiva grönskan. Återigen till fots, med naturens mättande dofter som nästintill berusar oss.
Vi frågar varandra än en gång vad vi har gjort som förtjänar upplevelser som dessa, en vanlig söndagsmorgon i början av juni, lika vanlig som veckans övriga dagar.
Och vi inser att naturens mångfald av skönhet består så länge vi öppnar våra ögon och tar oss tid att beundra det som så frikostigt erbjuds oss.
