”Believe that life is worth living and your belief will help create the fact” William James
Under den varmaste perioden i juli, när solen härskade som mest och varje sund människa flydde upp i de svala bergen eller till det svalkande havet, fanns det några undantag som arbetade eller måste hålla sig hemma av olika skäl. Giuliana och jag tillhörde den senaste kategorin. Då passade det utmärkt att stänga dörrar och fönsterluckor, kanske sätta på AC`n och söka igenom datorns många foton för att få inspiration till nya bloggartiklar. Därav kom detta reseminnen till.
I början av juli 2014 befann vi oss med en mindre resegrupp i Amatrice under en av stadens många traditionella fester. Denna gång firade man förflyttningen av boskapen till nya, högre och svalare betesmarker. Det var ett ypperligt tillfälle att vara på plats i bergsstaden Amatrice, 1.000 möh.
Som tradition passerade man då genom staden med hjordar av boskap och befolkningen tog del av den viktiga ritualen. Förr var det bara en av många uppgifter i det ansvarsfulla arbetet med boskapen men med tiden hade det utvecklats till en folkfest och turistattraktion, vilken lockade människor från när och fjärran.
Amatrice, Foto: T.Larsson
Vad som slog mig mest när jag begrundade dessa foton, tagna av den duktige Flensfotografen/ vännen Torbjörn Larsson, var den förväntade stämningen bland alla närvarande, vilken fortfarande gjorde sig påmind i bilderna, det intensiva deltagandet av människorna, stoltheten hos bönderna och en balanserande samverkan av allvar och lek.
Huvudgatan i Amatrice foto T. Larsson
Både vuxna och barn deltog med samma stora ansvar, som en gång i tiden. Den enorma mängden av djur, vilka sakta sökte sig genom staden under ledning av det kunniga bergsfolket, ingav en känsla av samförstånd mellan människa och djur. Oväsendet var bedövande men jag är fortfarande osäker på om det var djuren eller människorna som stod för den största delen av oljudet.
S. Agostinos museum i Amatrice foto T. Larsson
Torbjörn tog flera fina bilder av kvinnor och barn som deltog men av respekt för vad som hänt har jag beslutat att inte publicera dessa bilder.
Vi besökte också S. Agostinokyrkans museum där två av mina tavlor av större format huserade. Varken kyrkan eller dess museum finns kvar idag och jag har ännu inte sökt svar på om mina tavlor, vilka var beställningsarbeten, överlevde förstörelsen.
Nybyggt radhusområde i Amatrice
Giuliana och jag har nyligen besökt Amatrice igen vilket var en känslosam och trist upplevelse. Staden centrala kärna är helt utplånad efter jordbävningen den 24/8 2016 och idag finner man färgglada men opersonliga radhus hastigt uppbyggda utanför den fd stadskärnan. Amatrice har inte längre något centrum där folk tidigare träffades på typiskt italienskt vis, utan nu är allt och alla utlokaliserade runt den demolerade stadskärnan.
Huvudgatan i Amatrice foto T. Larsson
På några av bilderna ser man de gamla, charmiga byggnaderna utmed huvudgatan, vilka nu är helt utraderade. Affärerna, barerna, restaurangerna och bostäderna är bara ett minne blott. Amatrice var ett populärt mål för matglada italienare till stadens många restauranger, utspridda i stadens gränder, vilka erbjöd traditionella rätter av hög kvalitet. Idag finner man dessa restauranger i nybyggda lokaler i ett samlat kvarter i utkanten av det som en gång var stadens centrum.
Amatrices berömda restauranger i nybyggda lokaler
Giuliana och jag är tacksamma för att ha kunnat visa denna antika bergsstad för så många svenska resenärer innan den upphörde att existera. En historisk plats som genom sin befolkning trots allt fortsätter att leva, men i en annan skepnad. Amatrices invånare älskar sin trakt, dess historia, den hälsosamma bergsmiljön och en stor majoritet föredrar att bo kvar, med en stark vilja att Amatrice på något sätt ska uppstå igen. En nostalgisk tanke som håller ett, för dem, livsviktigt syfte vid liv. Detta övertygande mål ger dem en värdefull mening i livet.
“Give the ones you love wings to fly, roots to come back and reasons to stay.” – Dalai Lama
