Teckning: Camilla 5 år
”The trouble with having an open mind, of course, is that people will insist on coming along and trying to put things in it” –T. Pratchett
På en rödmålad träbänk, fast förankrad i det gröna, kortklippta gräset, med en bedårande utsikt över en liten insjö med turkosfärgat vatten, sitter morfar med sitt barnbarn på sin högra sida. Han, njutbart hopsjunken i sittande viloläge, vilket tyder på ett rofyllt sinne. Hon, med sina fem år, utstrålande en kraftfull, intelligent karaktär fylld av beslutsamhet. Två skilda generationer men med något mycket viktigt gemensamt: livet.
Teckning: Camilla 5 år
Barnbarnet har nyligen mottagit livets inbjudan att upptäcka och uppleva vad det har att erbjuda medan morfar i stort sätt redan har mottagit allt, eller en stor del av vad livet har erbjudit. Åtminstone är det så han ser det.
Båda är nöjda på sitt personliga sätt.
Morfar blickar gärna tillbaka, begrundar minnen som i någon mån har bleknat, vilket han koloristiskt fyller på med fantasins hjälp när så behövs. Han måste så klart kunna ge svar på flickans närgångna frågor.
Hon, i sin tur, är fylld av uppmärksamhet på vad som händer i denna stund i hennes närhet. Inget undslipper hennes hungriga nyfikenhet.
Morfar pratar med flickan på vuxet manér. Inget fånigt barnspråk utan enkelt och rakt på sak. Flickan mognar snabbt och för ett jämbördigt samtal med morfar. Vem som är mest aktiv framgår inte då det är ett samtal utan slut, som en väv vilken vävs kontinuerligt under samtalets gång.
”Varför då?” Två små ord som innebär allt. De kommer från barnets fria sinne och kräver ärligt svar. Plötsligt börjar morfar upptäcka vissa hinder i kommunikationen och hans invanda svar börjar kännas urvattnade, tomma. Han börjar fråga sig själv var hans svar kommer ifrån: egna kunskaper eller inkörda ”det vet väl alla” klyschor.
Flickan fortsätter kräva fakta: ”varför då? Varför är det så?” Morfar tar sig nu tid innan svaren träder över hans läppar. En stark ansvarskänsla har tagit plats och ibland svarar han helt enkelt: ”Jag vet inte!” Vilken befrielse! En sanning dyker plötsligt upp i morfars nu uppfriskade sinne: hur mycket vet jag egentligen med bestämdhet? Hur mycket har jag inte mottagit som sanning utan att ens reflektera över källan till uppgifterna? Hur många åsikter har jag helt enkelt bara ”ärvt” under mitt långa liv?
Morfars attityd till barnet förändras under samtalets gång och lika ofta frågar nu morfar om flickans åsikter: ”Vad tror Du?”
Teckning: Camilla 5 år
Plötsligt öppnar flickan sitt sinne inför den nya leken och idéerna flödar ur hennes skattkammare. Hon spelar ut med hela sin kropp i sina fantasifulla svar medan morfar har rätat upp sin lekamen och känner sig piggare än någonsin. De samtalar om livet.
Teckning: Camilla 5 år
På den röda träbänken framför den fantastiska utsikten över den turkosblå sjön sitter två samtalande människor: en livlig och livsbejakande flicka i sin fulla blomstring och en äldre, rakryggad herre med livlig blick och rosor på kinderna. De är båda lyckliga!
”In order to be happy oneself it is necessary to make at least one person happy” T. Relk
copyright 2018 akvareller: Roland Ekström
