“Friendship consists in forgetting what one gives and remembering what one receives.” –Alexander Dumas
Två män sitter på på en bar. Det är sen eftermiddag och något kyligt utomhus. Kaffet i deras koppar är lustfyllt varmt.
Tittar man närmare kan man ana att en av männen har ett behov av att prata medan den andre sitter tyst avslappnad, lyssnar. Intresserad!
Kvinnan vid bardisken lyssnar inte. Det angår inte henne vad de har för problem. Hon har nog med sitt eget.
Det finns en viss tyngd hos den talande mannen. Han sitter något ihopsjunken, som att något besvärar hans varande, utstrålar ett tecken av svårmod, men ännu inte resignation. Kanske just för att han får prata. Han har någon som lyssnar.
Medan han försöker forma sina tunga tankar i förståeliga meningar, som hjälpligt beskriver en i sig kanske obeskrivbar livssituation, kommer han på sig själv med att tvivla: ”Lyssnar han verkligen eller sitter han och tänker på något annat”?
Men så lyfter han ögonen, söker ögonkontakt, och får den. Han ser en reflex i den andres ögon. De är inte torra och intetsägande, inte frånvarande. De är där, med honom: avvaktande, närvarande.
” Tänk att ha någon som lyssnar” tänker han plötsligt medan han rodnar lätt.
” Här sitter vi, två vänner i all ensamhet, och jag bara pratar om mina problem” säger han plötsligt urskuldande.
”Jag är tacksam för att få lyssna” svarar vännen övertygande. ”Fortsätt”!
”Ska du inte dricka ditt kaffe? Det blir kallt”!
Vännen ler och rycker på axlarna.
” Jag har glömt kaffet. Jag lyssnar”.
Mannen ryser lätt, antagligen av välbehag att så fullständigt få vännens uppmärksamhet.
Tiden går men samtidigt står den ändå still, medan mannen fortsätter forma sina komplexa tankar i ord, vilket tillåter honom att föda sina svårmodiga, inre tankar ut i den yttre världen, utanför hans instängda jag.
Då och där, framför hans ögon, ser han plötsligt det som så länge plågat hans sinne bakom tysta murar. Tydligt som på en filmduk blir orden gestaltade och i samma stund förstår han. Inget har förändrats i lokalen, kvinnan står fortfarande på samma plats bakom bardisken, ingen har kommit och ingen har gått, kaffet fyller alltjämt de två kopparna, vännen har ännu inte uttalat sig, men ändå har så mycket hänt.
Den talande mannen blir tyst och ler ett befriande leende. Han rätar på kroppen, ger plötsligt ett intryck av beslutsamhet, ögonen har fått liv, hans kinder har blivit heta och hans röst mjuk.
Han dricker en klunk av kaffet och förklarar för vännen att det är ljummet.
Vännen lyfter sin kopp och tar en klunk av det ljumma kaffet.
”Stämmer” intygar han.
De tittar intensivt varandra i ögonen, så ler de befriande, båda två, samtidigt.
Kvinnan bakom bardisken har redan fått betalt så hon märker inte när de båda männen lämnar lokalen.
De blåser snålt där ute medan vännerna kramar om varandra, en vänskaplig ömhetsbetygelse, innan de försvinner nedför gatan med lätta steg.
“Don’t walk behind me; I may not lead. Don’t walk in front of me; I may not follow. Just walk beside me and be my friend.” -Albert Camus
Copyright 2018 akrylmålningar Roland Ekström
Klicka på länken nedan om du vill läsa min berättelse om min upplevelse av jordbävningen i Amatrice 2016:
http://www.rolandekstrom.com/html/?page_id=3048&preview=true
